Det verkar också som att de mitt i sitt eviga flängande inte märkte av att de (och vi alla) håller på att kvävas av ett fläskberg. En fjärdedel av alla fyraåringar är överviktiga. Hur det är i tonåren och ännu en bit upp räcker det med en promenad i ett någorlunda tättbebyggt samhälle för att konstatera. Det behövs inga akademiska forskningsrapporter. Ögat ljuger inte. Uteserveringen vid ett lattecafé berättar också en sanning av vikt.

Det är märkligt – och det borde både skolan och idrottsrörelsen inkassera som ett kraftigt nederlag – att  en valrörelse, som kan innehålla långa debatter om burka eller inte i skolan, inte med ett ord berör en skolidrott som återigen tycks vara på väg att haverera. På tre av fyra skolor är inte alla närvarande under gymnastiklektionerna. Onormalt många är befriade. Glömda gymnastikskor kan hjälpa för att slippa gympan.

Slappt och hållningslöst. Och naturligtvis inte Jan Björklunds fel. Allt handlar i huvudsak om kraftlösa rektorer och trötta lärare. Men konsekvenserna kommer att bli Björklunds, eftersom han har för avsikt att fortsätta regera tillsammans med bröder och syster i alliansen.

Politikernas, och för all del de utfrågande journalisternas, totala ignorans av den fysiska inaktiviteten i skolan är anmärkningsvärd.
Det är skolinspektionen som nu senast slagit larm om hur illa det är ställt med idrottsämnet i skolan. För lite hälsa och livsstil bland annat. Skolgymnastiken måste självklart vara anpassad så, att läsåret inte startar med fem kilometer löpning också för den som är kraftigt överviktig. Det måste finnas mindre avskräckande nyanser, det kan i undantagsfall också tolereras teori, eftersom det är just kunskapen om riskerna med stillasittande och ökande fetma som måste predikas. För alla.

Björklund fick frågan apropå skolinspektionens larmrapport men tyckte, som jag förstod, att det inte var skolans utan föräldrarnas ansvar om barnen blir feta. Det kan vara rätt. Men om Björklund tänkte mindre på symptomen, mera på konsekvenserna, skulle han (och övriga politiker, ingen kan skryta med ett starkt program i den här frågan) och borde han, bli bekymrad och handlingskraftig.
Idrotten tar nog sitt ansvar, men den som skolkar och kommer undan idrotten i skolan är ju inte aktiv i den organiserade idrotten heller. Och, vad värre är, oförmögen att själv sörja för den självklara balans i livet mellan hur mycket vi äter och hur mycket vi gör av med. Det är ingen lätt match. Här behövs minst lika många coacher som när det gäller jobben.

Skolan är central, i skolan passerar (förhoppningsvis) alla. Skolan bär ansvaret för allas våra kunskaper. Även dem som handlar om att klara livet, att vara också fysiskt och mentalt förberedd för vuxenlivet. En purfärsk rapport från  universitetet i Leipzig, presenterad vid den europeiska läkarkongressen i Stockholm i dagarna, bekräftar tydligt sambandet mellan ökad skolidrott och viktminskning. Så rektorer, skärp Er!
Jag kan tycka att det här är idrottens viktigaste fråga. Och ett ämne som måste få mycket större plats i skolan.

Med tanke på den ohälsa – hjärtsjukdomar, blodtryckssjukdomar, diabetes, cancer, astma – som följer i den dåliga mathållningens och inaktivitetens spår borde också – i varje fall när sjukvårdskostnaderna debatteras – den högst oroväckande viktökningen, som alltså tydligt märks redan i fyraårsåldern, lyftas upp på dagordningen.

Men inte ett knyst i en hel valrörelse. Istället talar Lars Ohly (och får beröm av Björklund) om skattesubventioner för elitidrottare. Han av alla.
Försvaret och energiförsörjningen kräver omställningar som tar decennier. Fläsket brinner inte heller lika snabbt som Gudrun Schymans tusenlappar. Det tar tid. Och det börjar närma sig elfte timmen.
Politikerna står inför miljardutgifter som de inte tycks ha förstått.
Den amerikanske presidenten Barack Obama har förklarat krig mot övervikt och ohälsa. Och med tanke på hur mycket onyttigt som hämtats hit från USA borde man importera också denna bestämda hållning.
Det skulle vara det självklara valfläsket.