Hela idrottsrörelsens attraktionskraft, status, bredd och internationella spridning finner sin förklaring i det kraftfält som de Olympiska Spelen efter en trevande inledning skapade omkring sig. Internationaliseringen, kommersialiseringen, politiseringen, medicineringen, televiseringen; de Olympiska Spelen har tvingat fram både det goda och det onda. Dess kraft och styrka är oomtvistad, dess uthållighet imponerande.”

Man skall kanske inte citera sig själv men så där skrev jag i inledningen av min första OS-bok (Ingen lek utan eld, Bonniers 2004). Därför att jag tycker så.
Ingenting har betytt så mycket för den moderna idrottens utveckling, åt alla de spännande och tveksamma håll, som de Olympiska spelens tillblivelse och tillväxt.
Mycket har, självklart, med den totala spridningen att göra. Att evenemanget blivit folkets egendom genom televisering i de rikstäckande kanalerna världen över.
Denna tillgång till världens största internationella meeting är nu hotad. Ett företag som heter Sportfive har tillägnat sig rättigheterna för de två spelen efter London nästa år – Sotji 2014, Rio 2016 – och därmed har OS blivit en handelsvara, tävlingsprogrammet en idrottens lyxbutik med massor av varor som en och en kan säljas ut till högstbjudande kanal.

Internationella Olympiska Kommittén och dess president, Jacques Rogge bör kritiseras för detta. Olympiska spelen skall inte vara ett överklassnöje, tillgängligt endast för dem, som har råd att köpa sig en massa kanaler. OS tillhör alla. Det är ju så IOK säger sig arbeta. Idrotten tillgänglig för alla, både i dess aktiva form och som underhållning att betrakta.
Det är en fråga om demokrati.

Internationella Olympiska Kommittén vill sprida den olympiska tanken, vill att alla skall kunna ta del. IOK brukar framhäva sina lite storvulna paragrafer som bygger på att fattiga, underutvecklade länder, krigande folk, människor från alla religioner och politiska system skall ha tillgång till denna världsarena. Därför är det oanständigt av IOK att vända de breda folklagren, de fattiga länderna och de svaga människorna ryggen och bara erbjuda sina spel till dem som har råd med hela paletten av kommersiella kanaler.

Fram till och med 2009 ägde EBU – de europeiska public servicebolagens huvudorganisation – rättigheterna. Det har garanterat heltäckning.
Sveriges Television har hamnat på efterkälken i förhandlingarna. Priserna har trissats upp. Men visst har SvT också ett ansvar. Och det finns anledning för Eva Hamilton – och även för idrottsminister Lena Adelsohn-Liljeroth – att fundera över om det fortsättningsvis skall bli så, att SvT alltid får vika ner sig i förhandlingarna om de stora evenemang som de flesta tittarna vill se för att sedan ”kompensera” genom att tillgodose mängder av små särintressen. Tendensen börjar bli tydlig. Staten måste ge SvT resurser att kunna konkurrera. Det bästa åt alla – är det inte det som är public service?

Men likväl bär IOK det stora ansvaret för den olympiska huggsexan. Stefan Lindeberg, ordförande i Sveriges Olympiska Kommitté har kritiserat IOK för dess tanklösa girighet. Det räcker förstås inte långt. Men på hans kontor sitter också Gunilla Lindberg. Hon är inte bara en aktad medlem med tunga uppgifter i Internationella Olympiska Kommittén utan också generalsekreterare för alla de nationella olympiska kommittéerna i hela världen, ca 200. Hon borde vara en nyckelperson i denna fråga. Hon kan samla alla de olympiska ländernas röster i hela världen till ett uppror, en protest mot IOK (här kan det vara en fördel att sitta på två stolar) för att få Jacques Rogge och de övriga i exekutiva kommittén på andra tankar. Så att de inte slår sönder hela OS-programmet och sprider ut det till kanaldjungelns hänsynslösa krigare.

IOK är ett företag med miljardinkomster och mycket hög svansföring. Parallella kampanjer tillsammans med FN visar på kommitténs ambition att företräda ”the small people”, som Carl Henrik Svanberg skulle sagt. Och nog verkar det motsägelsefullt att denna världsorganisation, som förbjuder reklam på sin tävlingsarena, nu är beredd att paketera sitt evenemang och sina idrottare i de kommersiella kanalernas brokiga, säljande omslagspapper. Ett motsägelsefullt hyckleri.