Jag hoppas verkligen att juryn väljer Patrik Sjöberg den här gången.
För hur jag än vrider och vänder på det svenska idrottsår som gick, så kan jag inte erinra mig något mera omskakande än när Patrik Sjöberg gick ut och berättade sin hemska barndomshistoria om hur hans tränare och reservpappa, Viljo Nousiainen, utnyttjade honom sexuellt. Det var så chockerande, så viktigt och så modigt. Inte minst om man betänker de våndor det innebär och den skuldkänsla som blossar upp med tanke på att han faktiskt ändå stannade kvar hos Viljo och lät sig tränas till världsrekord och VM-guld.
Det är många som hållit god min i elaka spel, tagit det onda med det goda. Tusentals gjorde det under förtryck och psykisk våldtäkt i det gamla östblocket. Patrik resonerade förmodligen på samma sätt; skall jag lida så skall jag faen i mig få någonting för det.
Det fick han. Världsrekord, VM-guld, bragdguld, medaljer i tre olympiska spel i följd.
Men han blev aldrig älskad som Björn Borg, Ingemar Stenmark, J O Waldner m fl. Och han kom inte lika lindrigt undan som ”busen” Zlatan Ibrahimovic, som blixtsnabbt kan växla mellan svart blick och ett avväpnande skratt som får alla, från 80-åriga damer i läsecirklar jag besökt till 10-åringar i skolor jag hälsat på, att bara förlåta och fortsätta i sin blinda kärlek.
Sjöberg räknades till busarna. Rökte, drack och var respektlös mot auktoriteter. I den lilla höjdhopparklan som på den tiden utgjorde ett populärt resande teatersällskap, som lyfte alla de stora galorna och mästerskapen, vare han den givne Gudfadern.
Idag förstår vi bättre varför han ibland uppträdde som han gjorde och därför borde vi, faktiskt, ännu mera uppskatta det han sportsligt presterade med tanke på de vidriga omständigheterna och de minst sagt udda ”förberedelser” han fick utstå.
Jag har alltid gillat Patrik, nu beundrar jag honom gränslöst för det han gjort och åstadkommit. Han fick till och med Friidrottsbasen Lennart Karlberg på fall. Och om Sjöbergs viktiga bok var det gångna årets mest omskakande svenska sporthändelse, så var Karlbergs och RF-ordförandens, Karin Mattsson Weijber, mycket svala bemötande av Sjöbergs pedofilavslöjande det mest pinsamma. Defensivt, allmängiltigt, återhållet och utan att med en bokstav beklaga Patrik eller berömma honom för hans mod och för det viktiga han gjort. Men Riksdagen öppnade portarna för honom, Bris fick en alldeles lysande föreläsare i ett viktigt ämne, en man som vet vad han talar om och gör det välformulerat och känslosamt. Idrotten borde öppnat famnen för honom men det var på andra vägar han tog sig fram. Årets avslöjande och Årets genombrott. Han borde t o m kunnat få Stora Journalistpriset. Men det går tydligen bara till twittrare nuförtiden.
Men att Idrottsgalan lyfter fram hans insats, det förväntar jag mig.
Som om inte Stockholm stod i centrum; i år är det 100 år sedan de olympiska spelen, Solskensolympiaden, och om detta tänker jag återkomma längre fram. OS i London för tredje gången. Jag tror inte på någon svensk succé.
Fotbolls-EM i Polen och Ukraina. Vågar vi tro att den svenske författaren (större än Tranströmer på läsbarometern) Mr Z. får ordning på versfötterna och skaldarhuvudet och drar det svenska laget fram till en semifinal? Nej, inte heller det vågar jag tro.
De stora framtidsfrågorna för svensk idrott kommer fortsatt att blir; hur behålla en hög ambitionsnivå med balans i räkenskaperna? Idag är exemplen alldeles för många på föreningar som lever på pengar de aldrig haft i sin hand. Sker ingen tillnyktring kommer konkurshoten att dugga tätt. I försöken att hålla emot utländska locktoner har spelarlönerna rusat iväg långt bortom rimlig gräns.
Här anmäler sig dock ett exempel som manar till efterföljd: Åtvidabergs FF lyckades ta sig tillbaka till Allsvenskan i fotboll med en ekonomi i total kontroll. Jan Svensson heter klubbens ordförande. Han har kanske några tips att dela med sig av.
God fortsättning!