Sedan blev det nästan ingen idrott alls, för ishockeyn i Malmö kom att handla om ogiltigförklarade spelarkontrakt, grava anmärkningar från skattemyndigheterna, rättegångar i både tingsrätt och hovrätt och det slutade med frikännande rättsligt men ett kraftigt straff ändå; Nilsson betalade över trettio miljoner i skatter och straffskatter och böter och räddade klubben undan konkurs. Så mycket idrott var det inte i sporten längre. Ett tecken i tiden.

Och inte så mycket idrott i sporten de senaste veckorna heller. Emma Igelström har pratat om kriminalitet och alkoholism, pyrotekniken brakade lös på fotboll i Södertälje och matchen bröts, föräldrar/ledare gick till attack mot en ungdomsdomare i Malmö och, det mest omskakande av allt; Patrik Sjöberg kom ut ur sin garderob med den ruskiga berättelsen om hur tränaren Viljo Nousiainen sexuellt förgrep sig på honom och andra. Fyllor, konkurser, fusk, doping, knark, läktarslagsmål, det finns en räcka tillkortakommanden i den förfinade idrottsrörelsen, men ingen skandal så stor som denna. En ledare erbjuder i stort sett dagis med övernattning för unga pojkar och ingen människa reagerar. Och tänk så stark ambitionen är hos den som vill bli bäst i världen; trots vad som skedde valde Patrik att bo hos sin tränare och inte hos sin mamma. Han bar den tyngsta av bördor över en ribba på 242.

Man kan se och höra hur illa idrotten mår när skräckhistorier från dess egna domäner kommer till offentlighet. Det är ju idrottsadministratörernas närmast övergripande mål, att framställa idrotten lite skenheligt, lite bättre än vad den i själva verket är för att kunna paradera i så vackra gångkläder som möjligt inför anslagsbeviljande myndigheter.

Jag har aldrig tyckt att de där kläderna passat särskilt bra. Sunda förnuftet säger ju, att bland idrottens folk finns lika många ohederliga, kränkande, elaka, outhärdliga människor som överallt annars i samhället. Så i Idrottens Hus drar man helst något gammalt värdedokument över sig för att slippa synas när det blåses i skandaltrumpeterna.
Jag är ganska säker på att idrottens högst ansvariga hade velat slippa konfronteras med alla de frågor som med självklarhet följde efter Patrik Sjöbergs avslöjande i sin bok, ”Det du inte såg.”

Det hördes och syntes hur oerhört obekväma vissa var inför funderingarna, att idrotten mycket väl kan vara en idealmiljö för pedofiler. Värdedokument och riktlinjer skickades fram som skyddande sköldar.
Det mest pinsamma var intervjuerna med RF:s ordförande Karin Mattsson Weijber och Svenska Friidrottsförbundets ordförande Lennart Carlberg i P4 Extra söndag med Erik Blix. Patrik Sjöberg var också med. Engagerad, otålig över byråkratsnacket. Här hade Patrik, en av svensk idrotts största, visat stort mod, vänt ut och in på sig själv, blottlagt svåra perioder i sitt liv, avslöjat hur han sexuellt utnyttjades på vägen upp mot en VM-titel i höjdhopp, men inte med en enda bokstav uttryckte de höga svenska idrottsledarna sitt stöd för Patrik; att de beklagade vad som hänt, att de förstod hans lidande och vånda; inte med ett ord tackade de honom för hans mod att berätta, än mindre bjöd in honom, vilket borde varit en självklarhet, till samtal och samarbete.

Patrik kan berätta sin historia – det kommer han säkert att få göra i andra fora – och den räcker långt. Men också lära ut signalsystemet, hur man upptäcker, vad man bör vara vaksam på, vad som kan vara misstänkt, vilka beteenden som är typiska hos den som vill vinna fördelar hos barn. Patrik Sjöberg sitter på en fantastisk kunskap, han borde vara en ovärderlig resurs för idrottsrörelsen och inför storpublik i Sveriges Radios mest avlyssnade kanal hade idrottens företrädare möjligheten att tacka för hans insats och be honom om hjälp. De avstod och det var skamligt.
De var väl rädda för att fläcka ner de snygga gångkläderna.