Percy Barnevik har fått. Det var innan hans smaklösa bonusar blev kända. Ulf Dinkelspiel fick, han var väl ”vår” chefslobbyist inför EU-inträdet, Carl Bildt har naturligtvis fått, han är ju Europa. Göran Persson och Marit Paulsen. Och Kjell Albin Abrahamsson. Det var innan någon kom på att han satt i Stockholm och gjorde radioinslag under den falska förespeglingen att han befann sig ute i Europa.

I år gick priset till Svante Stockselius. Han är exekutiv chef för Eurovision Song Contest. Det påstås att det var han som öppnade upp tävlingen för alla nationer i Europa. Som om det inte skulle vara självklart att alla länder i Europa som vill skulle vara med och kora Europas bästa låt. Det var väl kommunismens död och murens fall som öppnade Europa – inte hade väl Expressens f d sportchef någonting med det att göra.
Nu kanske Svante har varit en skicklig diplomat som bryggat över motsättningar mellan öst och väst, varit pragmatisk och smidig, och det är nog bra, men jag vet i varje fall en, med Europa som sitt arbetsfält, som i allt väsentligt utklassar Stockselius: Lennart Johansson, i nästan två decennier bas för det europeiska fotbollförbundet (UEFA).
Han steg på sitt presidentämbete 1990, precis när hela den europeiska förvandlingen startade. Han fick ta itu med splittringen av Jugoslavien, Sovjetunionens fall och se sitt härad växa från 36 länder till 56. UEFA är större än EU.
I den internationella idrotten var öststatsblocken starka, alla lyssnade till His Masters Voice, nu skulle allas enskilda rätt predikas och accepteras, en total omställning från totalitära länders strukturer till det öppna Europa. Och fotboll och politik är tätt sammanflätade i många europeiska länder.
Men Lennart Johanssons största prestation som Europas fotbollshövding är hans i sanning demokratiska hantering av fotbollens maktfrågor. När han var med och introducerade Champions League, med enorma sponsors- och TV-pengar, för att få en större kassa att fördela, tog han strid mot Europas rika toppklubbar, som ville bli ännu rikare, och såg till att de nya, fattiga staternas klubbar fick vara med och dela kakan. UEFA:s budget växte från 50 miljoner kronor till 12 miljarder under hans tid om chef.
Han exponerade det bästa Europa hade att erbjuda av världens största idrott, tog från de rika och gav till de fattiga. En Robin Hood-manöver som först gav honom fiender bland Europas klubbgiganter, men sedan vänner överallt, eftersom också de rika blev rikare. Förutom att de begrep, att utan att göda de små plantorna på de magraste tegarna, skulle de heller inte få skörda de raraste blommorna.
Det var ett demokratiprojekt värdigt ett Europapris.
Genomfört dessutom i Europas starkaste organisation med verksamhet varje dag året runt i nästan sextio länder.
Det var också bl a Johanssons motsträvighet och vägran att överhuvudtaget förhandla, som fick det illustra sällskapet G14 att till slut kollapsa. G14 bestod av Real Madrid, Barcelona, Inter, Milan, Bayern München, Manchester United, Liverpool, Ajax m fl, de fjorton starkaste (i slutet var de 18) klubbarna i Europa som, helt odemokratiskt, ville bryta sig ur gemenskapen och bilda en egen liga utan upp- eller nedflyttning. Alltså emot UEFA:s demokratiska principer. Johansson vägrade förhandla, till slut fick han med sig både FIFA-presidenten Sepp Blatter och sin efterträdare som europapresident, gamle storspelaren Michel Platini, som till slut insåg att med en sådan utbrytning skulle döda all den solidaritet som idrottsorganisationerna stod för.
En liten överklass får inte bestämma över 228 000 andra klubbar i Europa. Det var Johanssons besked till de giriga som ville roffa åt sig allt på det smörgåsbord han dukat.
Idag är G14 upplöst. En triumf för Johansson.
Det var också Johansson som sa ifrån när Tony Blair ville att han skulle ”mygla” fotbolls-VM till England och det var samme Johansson, ditflugen i specialplan, som inne i Vladimir Putins arbetsrum i Kreml förklarade, att någon sammanslagning av de fyra bästa lagen från Ryssland och Ukraina till en liga kunde han inte ordna. Sådant måste parterna klara ut på demokratisk väg. Demokratipredikan i Kreml – hoppsan!
En starkare kandidat till Europapriset har jag svårt att finna. Det är inte för sent. Johansson lever kanske inte i högönsklig välmåga men ändå förhållandevis bra med tanke på de svåra sjukdomar han kämpat sig igenom.
I jämförelse med fotbollens höga visa väger till och med en schlager lätt.
Ge Johansson Europapriset!