Senast jag följde ett vinter-OS på TV skrev vi 1972. Sven Åke Lundbäck vann skidguld därborta i Sapporo men det jag minns mest är den stora skandalen; IOK-presidenten Avery Brundage, amatörhycklaren framför andra, diskade världens bäste utförsåkare, österrikaren Karl Schrantz, för att han i en korpmatch i fotboll burit en t-shirt med kaffereklam.
Från 1976 och till och med Turin 2006 har jag följt varje vinter-OS på plats, pulsat omkring i moddig skidskyttesnö, frusit vid slalombackar, suttit i bussar på väg till oländiga skidspår och aldrig sett helheten, detaljerna, aldrig drabbats av den där olympiska nerven och spänningen som man faktiskt gör här hemma. Man gråter inte utmed skidspåren. I TV-soffan skvalar det i ett.
Vilket fantastiskt svensk vinter-OS! Vilken intrikat uppgift för bragdjuryn i höst att välja och vraka mellan Charlotte Kalla, Björn Ferry, Marcus Hellner och de ljuvliga curlingdamerna som med taktisk kyla, skicklig planering, klinisk perfektion och iskalla nerver försvarade sitt guld.
Johan Olsson med tre fenomenala skidlopp, kryddan i det fascinerande femmilsdramat. Bragder också lite vid sidan av guldgruvan. Anna Haag och Kalla som uppträdde som bubblande champagneflaskor framför intervjumikrofonerna, vilka tjejer!
Och Anders Södergren den varme, kollegiale hedersmannen som trotsat motigheterna, offrat sig för andra och till slut fick sin belöning i den djävulskt dramatiska stafetten. Kanske spelens höjdpunkt om jag får välja. Ingenting kan som en skidstafett hålla spänningen vid liv i nästan ett par timmar, nästan aldrig pendlar man så mellan hopp och förtvivlan, mellan djupaste besvikelse och högsta eufori.
Elva medaljer. Till och med det värdelösa alpina herrlaget fick en liten belöning till slut.
Men det roligaste av allt; att Sverige, på trots mot växthuseffekten, är en riktig skidnation igen. Jag trodde den förmågan hade sugits upp av ozonhålet och försvunnit ut i rymden, trodde på sin höjd att den blixtsnabba twittergenerationen skulle ge mig en sprinterkaramell att suga på, men nu har vi Kalla, Olsson, Hellner, Södergren, Haag och det är bara att njuta.
Hockeyfiaskona skall nämnas vid sitt rätta namn. NHL-miljonärerna svek än en gång, tre OS av fyra nu. Olympiska spel tycks bara vara ett kul avbrott i monotonin, ett exklusivt come-together-party. Svenska laget verkade åldersdiget.
När man såg den avslutande finalen, den explosiva grannfejden mellan NHL-syskonen USA och Kanada insåg man lätt; jaha, det är det här som är ishockey. Vad skall vi då kalla det där vi ser hemma ett par gånger i veckan.
Jisses, vilken fart, vilken stringens i passningarna, vilken attackvilja, vilket enormt tempo! Inget fult spel, knappast några avblåsningar. Det krävdes extra syretillförsel bara att titta på.
OS är en TV-fest. SvT har skött sig galant. André Pops har gjort ett avspänt hästjobb som ankare i Whistler-studion men för mig är experten Anders Blomqvist den stora behållningen. Han kan allt. Om vallor, kost, kroppens funktioner i hårda prövningar, om åkarna förstås, banorna, tekniken, materialet, vädret; ett fullkomnligt fenomen som höjer den redan fascinerande längdåkningen till spelens förnämsta underhållning.
Pernilla Wiberg och Magdalena Forsberg kan mycket, gör så gott de kan men brottas, som många andra, med lojaliteten till sporten och branschen, till kolleger och ledare, som gör att de saknar mod att ärligt analysera och kritisera.
Jag har hört alldeles för många ”häärligt”. Niklas Wikegård är alldeles för mycket coach. Han talar till laget som om han stod i båset, han har tränarens språkbruk.
Lite för många hejaklacksledare, för lite kritisk granskning.
Måttet rågades när den ena hockeyexperten efter den andre - Wikegård och Rehnberg inräknade - försökte undvika att säga vad de säkert tyckte innerst inne om de usla Damkronorna som gått bakåt sedan Turin i en sport så smal att den, om IOK strikt skulle följa sina intagningsprinciper, helt enkelt skulle plockas bort från OS-programmet.
Men som helhet och tack vare ett nytt succé-OS till följd av SOK:s medvetna satsning: vilka härliga veckor i TV-fåtöljen!