Hårt, aggressivt och hotfullt från Råsundas ena kortsida där AIK-fansen står, mjukare, mera dur-stämt och stödjande när de blå MFF-fansen oavbrutet sjunger sig igenom en allsvensk, drygt 90 minuter lång match.
Supporterkulturen är mångfacetterad, en närmast berusande lyckliggörare ibland, skrämmande otäck emellanåt.

Det är skillnad på fan och fan. Skillnad som himmel och helvete.
Ishockeyn är ett tuffare spel, mera bråk på isen, flera fysiska sammandrabbningar, slagsmål ibland, akuta och snabbt avtjänade straff utdömda. Men hockeyn har ändå inte fotbollens huliganproblem. Så de som försökt se läktarkravaller som en fortsättning av dramat på isen kan börja tänka i andra banor. För någon måste tänka, något måste göras. Det är fullkomligt oacceptabelt att AIK-are tillåts ta sig in i Rögles spelarbås och tvinga ledare att sätta sig i säkerhet (?) på isen!
I tal och utfästelser har idrotten tagit våldet på allvar men inte i handling.
Sluta dalta med gangsters!
Det går inte att leka idyll när samhället inte längre är en idyll. Och i värsta fall: sluta bocka och tacka fansen så länge de inte kan städa upp i sitt eget vardagsrum!
Jag minns en allsvensk match på Malmö stadion, AIK säkrade guldet, Tommy Söderberg var tränare, en annan Söderberg (Stefan) var klubbdirektör och efter slutsignalen sprang Söderberg (Stefan) i elegant överrock och hatt med hela truppen ut till fansens läktare och tackade för stödet. Samma klick av s k fans (förmodligen) som veckorna innan saboterat, slagit sönder och burit sig illa åt.
Visst, en förening, en sport, är rädd om sina stödtrupper. Och det är fel med kollektiva bestraffningar. Men så länge lagstiftning och samarbete saknas (mellan politiker, polis, idrott, supporterklubbar) som möjliggör att bara plocka rötäggen ur balen, måste i varje fall klubbarna sluta att hylla sin fans så länge inte de, som det sägs, klart dominerande, hyggliga anhängarna kan ta avstånd från buset.
Jag säger inte att problemet är lätt. Men det har varit alldeles för mycket prat, alltför lite samlad, konkret handling. Medan vi sätter in säkerhetsdörrar och larm för att vara säkra, medan samhället monterar upp säkerhetskameror för att avslöja dem som bryter mot lagen, tillåter sig idrotten desperat försöka bevara sitt Idyllien fastän det idag bara är en utopisk dröm.
Det går inte att bocka, tacka och hylla sin fans ena dagen och beklaga sig över våldet dagen därpå. Det måste bli en stramare hållning. Tills ändring sker.
Supporterkulturen, när den tar sig kärleksfulla uttryck, kan (som i Malmö) kännas som en hyllning till livet och människans goda. Men det finns krypande tendenser där maktsugna, nästan maffiosoliknande män, vill tränga sig djupare in. I verksamheten, i beslutsfattandet, i styrelserummen. Med hot. Farliga krafter sätts i rörelse. Att stora massor löper med starka och karismatiska ledare finns det både religiösa och politiska skräckexempel på, alla lika skrämmande, och jag tror att dagens stora klubbledare måste visa modet att inte falla för det yttre trycket. Demokrati, javisst, men inte med underbyggda hot. Och inte utanför de demokratiska spelreglerna (det finns årsmöten!). Inte så länge supporterskarorna innehåller så många riskabla element.
Valet av tränare, styrelseledamöter, spelarköp, beslut om ekonomiska riktlinjer får aldrig bli föremål för hotande gruppers vilja. Spelare och tränare skall inte av sådana skäl behöva vara rädda för att misslyckas.
Men ansvaret ökar också på klubbarnas styrelser. Att formera sig och handla så att de inte upplevs som en överklasselit med ledarskapsfasoner som fjärmar sig från folket.
Det är, vad som än sägs, skillnad på en Berlusconi och en Lagrell.