Nästan två miljoner. Osäkert om ens de olympiska TV-sändningarna (spelen i Vancouver startar den 12 februari) når dit.
Vad säger det om oss?
Att vi tycker att den vanliga idrotten är för tråkig?
Att showen är viktigare än resultaten?
Att vi inte i några andra mediala sammanhang kommit så här nära de människor vi beundrat på arenorna?
Vad säger det i så fall om sportjournalistiken - den som utövas i radio och TV. Eller inte förekommer alls?
Rätt tydligt blev det härom morgonen när programledaren för Mästarnas mästare, Micke Leijnegard, bjudit in sin nyvunne vän Tomas Brolin till ett samtal i Gomorron. Det blev inte mycket vettigt sagt.
Leijnegard har gjort ett utmärkt program av Mästarnas mästare, det allra bästa är att han själv hållit sig i bakgrunden och låtit de gamla storstjärnorna sköta utfrågningarna av varandra alldeles själva. Det har blivit äkta, känslosamt, närgånget.
Mästarnas mästare är en succé och inte minst Tomas Brolin har visat vilken vinnare han var och är.
Men i den där morgonintervjun satt han mest och klagade över hur illa han en gång behandlades av journalisterna som han klumpade ihop till en enda grupp, trots att det bara var Expressen och Aftonbladet han bojkottade på sin tid. Leijnegard lyckades aldrig få fram vad de skrev som inte passade Brolin, vad som var lögn och vad som kanske var obekväma sanningar. Det var helt enkelt en usel intervju. Så nu förstår jag bättre varför Mästarnas mästare funkar så bra. Leijnegard låter stjärnorna sköta sig själva och Brolin hör till dem som sköter sig bäst. Både i tävlingar och i det sociala umgänget.

Att det i underhållningssammanhang samtalas i vänskaplig, kamratlig ton är på sin plats, men Gomorron Sverige är ett nyhetsmagasin, ett rent journalistiskt program och där bör tonen skärpas, researchen göras noggrann, frågorna ha bett och skärpa. Här borde Leijnegard göra det sportredaktionen aldrig gör.
Varför skar det sig mellan Brolin och journalister? Varför tvingades förbundskaptenen Tommy Svensson ta honom i örat och i ett enskilt samtal året före VM i USA 1994 göra klart spelreglerna för honom, att han skulle koncentrera sig på landslaget och inte en massa ovidkommande kringaktiviteter? Hur löser man konflikter i ett lag? Hur framgångsrik är han idag?
Nu ägnades stor del av tiden åt att reda ut huruvida ett landslagsmål som nuvarande MFF-tränaren Roland Nilsson står noterad för egentligen borde bokföras på Brolin eftersom bollen - Brolin ovetande - ändrade riktning mot hans vänstra rygghalva. Trivialiteter istället för väsentligheter?
Synd, eftersom Brolin är en smart gosse som har mycket på hjärtat.
Men för tätt knutna vänskapsband förstör alla intervjuer och man kan faktiskt ställa högre krav på en utfrågare som säger sig vara utbildad journalist. Objektivitet är ingen dum egenskap till exempel.

Det har varit kul att se Brolin i Mästarnas mästare. Roligt att ni som alltid undrar över varför Zlatan presterar sämre i landslaget än i Barcelona nu får se vad det är som saknas. En Brolin. Det svenska landslaget saknar ett kreativt centrum eftersom det senaste decenniets förbundskaptener aldrig byggde något. Brolin hade en fri roll, han var snabbare i tanke och handling än de flesta i hela VM-turneringen där i USA och han var, som 25-åring, den otåligaste, nästan maniske pådrivaren av alla.
Jag har aldrig sett någon lagspelare så hett åtrå en VM-medalj och offrat så mycket för att få den.
Om programledaren gjort sig besväret och undersökt skulle han funnit att Tomas Brolin fick oändligt mycket mera superlativer än skit i pressen genom åren. Vilket han också var värd.