Jag trodde aldrig att jag i mitt liv skulle få uppleva en svenska överst på prispallen i en olympisk skidtävling. Aldrig. Så många mästerskap jag sett, så många presskonferenser jag genomlidit med stackars svenskor som suttit uppträngda mot en vägg för att förklara en 23:e plats. Bleka, tillintetgjorda av ryskor, norskor, italienskor, finskor.
Toini Gustavsson vann två guld i Grenoble 1968, det är 42 år sedan och den enda stor segern mellan hennes och Kallas är Billan Westins VM-guld 1987 på 20 kilometer, då när den fria stilen, skridskotekniken, var helt ny och Billan en av de lättlärda som fattade galoppen snabbast.
Men - 42 år mellan Toinis guld och Kallas. Det ger både historisk tyngd och en djupare dimension åt det svenska skidguldet. Och idag är skidvärlden så mycket större. Idag finns konkurrenter inte bara i Finland, Norge och Ryssland utan i Italien, Frankrike, Tyskland, Tjeckien, Schweiz, Estland, Polen, Ukraina, Kazakstan. Den flyktiga, härliga skridskotekniken har frigjort farter som lockat många att pröva.

Charlotte Kalla är inte bara ett fysiskt praktexemplar med en syreupptagningsförmåga som får omgivningen att dra efter luft; hon är tekniskt i det närmaste fulländad efter att ha filat på detaljer, prövat, ändrat och funnit en stil som passar henne.
Det hon nu gjort, som 22-årig OS-debutant, är visserligen vad hon aviserade redan 2007 med dubbla junior-VM-guld, men det är ett så oändligt steg upp till olympisk konkurrensnivå, så mycket som till hundra procent måste stämma. Några felskär, en missad stavisättning, lite obalans och ”fel växel” i stakningen eller en blott ringa felputsning i vallningen och allt går förlorat.
Det är så många som har den fysiska kapaciteten, vinnaren kan finnas bland mer än dussinet. Men ett OS-guld vinner man i skallen. Det är den som orkar ta in energin från förväntningarna, den som kan stänga ute oväsentligheter, den som kan stå ut med att kroppen känns som den skulle sprängas i bitar av mjölksyra, den som taktiskt kan planera hela året fram till toppningen; det är hon som vinner.
Kalla avstod Tour de Ski, det som hon avslutade som en sprallig bergsget häromåret och skaffade sig popularitet i hela riket, för att förbereda sig för OS. Hon gjorde allt rätt i sina förberedelser.
Och det bor en idrottspsykolog i hennes hjärna. Det gör det hos alla de stora vinnarna.
Charlotte Kalla har dessutom en charm och en utstrålning som kryper under huden, en glädje och spontanitet som balanserar perfekt mellan charmigt flams och djupaste seriositet. Hon hanterar omvärlden också i ett omtumlande guldögonblick som den naturligaste saken i världen.
Bragden i Whistler minns vi länge. Attitydförändringen i svensk damskidåkning är anmärkningsvärd och med Kallas guld och Anna Haags fjärdeplats öppnar sig nya möjligheter.
Med Carolina Klüft borta från prispallarna och Susanna Kallur med frågetecken omkring sig tar Charlotte Kalla över scenen.
Balens drottning till nästa idrottsgala är krönt.