För mig är Anja Pärson den eviga drottningen i vinterlandet Sverige.
Jag skrev efter hennes slalomguld i Turin för fyra år sedan, att hon är en av de tuffaste, starkaste och mest professionella yrkesidrottare Sverige haft. Vi kan tillägga att hon är större än Stenmark och vi är många som minns hur Stenmark en gång i tiden nästan var utomjordisk.

Turin 2006. Hon bar på nästan alla våra förhoppningar, hon bestämde sig för att ge sig chansen i alla grenarna. Hon hade ett silver och ett brons med sig från Salt Lake City, nu hade hon två tredjeplatser från störtlopp och kombination i Turin men hon var inte nöjd. Guldet är drottningens diadem. Det var det hon var ute efter. Därför grodde frustrationen när dagarna gick, gren efter gren avverkades utan den där segern. Hon hade sin egen kropp att tävla mot då också. Hjärnan måste vinna över musklerna, över ett knä som spökade och hon hade att behärska sig för vredesutbrott.
Det gick nu inte efter bakslaget (brons) i kombinationen - då som nu betraktat som den största chansen. Det onda knät irriterade, snön var värdelös, störtloppet hade kortats av (då som nu) och missgynnade henne, det blåste upp en svårtyglad vind precis när hon skulle starta, och när hon kommit i mål och hundradelarna sprungit ifrån henne, knäckte hon en stav, förbannade allt och förvrängde hela ansiktet i en djup svordom.
Medaljgratulationerna slog hon ifrån sig. Hon vände på klacken och åkte hem till sitt rum. Hon behövde vara ensam. Där, i sin egen kammare, lyfte hon av sig alla tyngande förväntningar, krängde av sig skidutrustningen, klädde sig fin i högklackat och klänning och hängde bronsmedaljerna om halsen, tittade sig i spegeln och sa: ”Det ser fint ut.”
Det var verkligen inte hennes sätt, har aldrig varit, att le förnöjsamt åt en bronsmedalj men hon bestämde där och då att vara belåten med det hon såg; en enkel flicka från Tärnaby som kunde hota alla i hela världen i vilken gren hon än ställde upp.
Det var ett nästan petiskt sätt att ställa tillrätta de orimliga proportionerna, lyfta av sig bördan, kraven och allt ståhej, att bara klä sig fin för sig själv, njuta en stund i ensamhet i ett nästan andaktsfullt andrum mitt i ett olympiskt kaos. Jag kan se bilden framför mig. Den är rörande vacker. Och det var den jag kom att tänka på när jag nu såg Anja, kravmaskinen, den mentala stålkvinnan, med glädjetårar rinnande på kinden vid blomsterceremonin efter kombinationsbronset. Efter den vådliga kraschen dagen innan kunde hon själv sätta bragdstämpel på det hon åstadkommit. Också ur chocken och rädslan, som senare kunde förbytas till en sansad glädje över att ingenting gick sönder, kunde hon dra igång adrenalinproduktionen igen, bedöva sin egen smärta, ta itu med ”den djävla backen” en gång till om så bara för att besegra den, eller i varje fall kvittera deras inbördes match till 1-1.

Det är det jag gillar så mycket med denna fantastiska idrottskvinna, blandningen av det hårda och det mjuka, tuffheten att ta itu med backen igen, känslorna som hon låter komma, lyckan hon kan förmedla.
Kanske tänkte hon på den där dagen i enrum med festkläderna och bronsmedaljerna. Hur som helst; hon kunde inse att medaljers värde kan variera både i valör och beroende på vad som ligger bakom.
Anjas brons i kombinationen i Vancouver (Whistler) är nog det tyngsta i den svenska olympiska medaljsamlingen genom tiderna. För Anja har den nog en doft av guld. Hon vann över de två motståndare hon måste besegra för att kunna gå vidare i det olympiska programmet: backen och sin egen rädsla. Det var omåttligt stort. Ännu ett exempel av många på hennes säregna egenskaper, det som gör henne till Sveriges största idrottskvinna genom alla tider.
I Turin svor hon och bröt staven efter bronset i kombination. Nu kysste hon medaljen, klappade prispallens tredje avsats, log som en bröllopslycklig prinsessa och kände sig som den vinnare hon var.
Det är någonting av det häftigaste jag har sett.