Jag tror jag vet när det började. 1928. Det är riktigt länge sedan. OS i S:t Moritz och den urstarke lantbrukarpojken från nordvästra Dalarna, Per Eric ”Särna” Hedlund, vann guld på femmilen. I en helvit skiddräkt som han fått av skinnarbetarna i Malung. Den svenska landslagsdräkten var då för tiden blå. Hedlund trivdes fint i sin nya, vita och när han beslutade sig för att åka i den var det mot skidbasens, general Ivar Holmqvist. Holmqvist hade hotat med uteslutning, Hedlund hade svarat att ”då kan du dra åt helvete, både du och ditt skidförbund”, lagledaren Sixtus Jansson hade lyckats smyga ut Hedlund till start i den vita dräkten utan att Holmqvist märkte något förrän det var för sent. Hedlund körde som en galning, men det blev historiens jobbigaste femmil, den tog nästan fem timmar i blötsnö, vatten och femton plusgrader. När Hedlund gled i mål som segrare, gick Holmqvist upp i givakt och hälsade honom välkommen som olympisk guldmedaljör å Skidförbundets och hela svenska folkets vägnar. Hedlund fräste ur sin näsa och svarade: ”Nå, dugde dräkten åt dig, gubbjävel.”
Från den dagen är den svenska landslagsdressen vit, från den OS-tävlingen och med historien om den frispråkige Hedlund som en populär vandringssägen, spred sig fascinationen för dessa skidsportens ordkarga, kraftfulla uthållighetsfenomen.
Hedlund och hans kompis Sven Utterström (som vann guld fyra år senare) hade introducerat det första träningslägret, förbättrat teknik och utrustning, de födde den långa förgyllda eran i svensk skidsport med namn som Elis Wiklund, Erik Larsson, Mora-Nisse Karlsson, Sixten Jernberg, Assar Rönnlund mfl.
Ofta två åt gången. Hedlund och Utterström, Jernberg och Rönnlund, Thomas Magnuson och Sven Åke Lundbäck, Wassberg och Svan. Sporrande och hetsande varandra. Olympiska guldmedaljörer allihop (utom Magnuson, världsmästare), starka personligheter, odlande sin särart. Träningsnarkomaner.
Och så Kalla och Haag och Marcus Hellner och Johan Olsson. Med den timide Anders Södergren som sidekick. Vilket gäng!

Jag trodde vi hade förlorat den fysiska generationen. Gamla tiders mästare, i varje fall fram till 70-talet, skaffade sig sina kraftiga ryggar, sin benstyrka och sina armmuskler med fysiskt arbete. Sedan tog de moderna träningsmetoderna vid för att ge konkurrenskraft åt ”kontorsgenerationen” och efter att ha bevittnat erbarmliga vinterspel i Albertville, Lillehammer, Nagano (nåja, Niklas Jonsson tog faktiskt femmilssilver, men var ett undantag) och Salt Lake City återföddes vinternationen Sverige i Turin för fyra år sedan, låt vara i sprint, sms-generationens, snabba blinkning. Tecken i tiden. Snabbt, explosivt, tv-mässigt. Jag hade fortfarande inte återfått tron på ”den riktiga skidåkningen.”
Tills nu.
Vet inte vad som hänt. Utmaningar, äventyr och plågor på modet igen? Vet inte. Vet bara att den idrottsunderhållning, det taktiska rävspel, den fräcka satsning som de svenska skidåkarna bjöd på i tremilen i två åkstilar uppe i Whistler är någonting av det mest spännande jag varit med om under femtio år som journalist, inkluderande femton olympiska spel och en massa VM-tävlingar i varierande sporter.
Det är något med skidbragder som får stenhjärtan att smälta och män att gråta offentligt. Jag grät i enrum den här gången men det var lika skönt ändå.
De riktiga skidhabituéerna ropar förstås efter de gamla klassiska femmilarna, när klockorna räknade av vid kontrollerna, när bilderna lika ofta visade tallar och granar som kraftkarlar i skogen.
Ingenting är så raffinerat som gemensam start och förste man i mål får guldet. Det blir särskilt utslagsgivande när skidbytet skall göras, två stilar exponeras.
Marcus Hellner, Johan Olsson och den likaledes lojalt offervillige Anders Södergren gav oss något av tidernas skiddrama och mig gav de definitivt tillbaka tron på att vinterlandet Sverige alltjämt finns.
Skulle jag tvivla är det ju bara att titta ut.
Vilken växthuseffekt!