Det är brytningstid i naturen. Har varit så länge i den förening som en gång var symbolen för Malmös framväxt, men alltför länge tycks ha tvekat om att delta i det förvandlingsnummer som med nödvändighet gjort Malmö till en ny stad.
En gång i tiden, när Eric Persson var ordförande, titulerades Hövdingen och jämställdes med den socialdemokratiske statsministern (antingen han hette Per Albin Hansson, Tage Erlander eller Olof Palme), var den folkrörelseförankrade och nationellt dominerande storklubben som en levande, ljusblå metafor för industristaden Malmö. ”När Malmö blomstrade som industristad var MFF en spegelbild av stadens framgångssaga”, skrev Mats Weman i en artikel i Sydsvenskans jubileumsbilaga om MFF häromveckan.
Det fanns en Kockumsmentalitet. Ett släktskap mellan arbetets söner och klubbens spelare, filosofi och visioner. Malmö FF förkroppsligade och bekräftade utvecklingen i Malmö. När de allsvenska segrarna radades upp var det bara den synbara, yttre bekräftelsen på en stad som ordnat det bra, som tog hand som sitt folk, erbjöd arbete och ett någorlunda rättvist liv.
Kockumskranen står inte kvar. Västra Hamnen byter skepnad dag för dag. Idag är Malmö stad så starkt förändrad att många inte känner igen sig. Akademiskt och kontoriserat å ena sidan, etniskt kraftigt uppblandat å den andra. Nya spännande möjligheter. En bro visar vägen ut i Europa men fotbollens väg till Europa har minsann inte blivit lättare eller genare för det.

När Malmö förvandlades hängde klubben inte riktigt med. Dock; alltjämt enormt stark i konturerna, ett varumärke som få kan överglänsa i idrottslandet Sverige. Tung förankring i alla samhällsskikt. Fina faciliteter och kraftiga resurser. Ett självförtroende som är starkare än resultaten.
Malmö FF är alltjämt en föreningskoloss som väcker respekt och med magnetisk dragningskraft. Men de senaste tjugo åren har klubben inte gått i takt med staden, idag kan ingen med full täckning påstå att ”MFF förkroppsligar och bekräftar Malmö stads utveckling till en framgångsrik välfärdsstad”, som Peter Billing skriver i sin bok ”Hundra år av gemenskap”. Malmö stads förvandling och prisade modernisering, spektakulära projekt som Turning Torso, bron, Bo01, tunneln och mycket annat har rusat iväg med hög hastighet. MFF har inte hittat sin roll där, inte haft förmågan att naturligt utnyttja förändringen, vara en del av den. Ibland bromsar den gamla Kockumsmentaliteten, andra gånger svävar visioner iväg bortom all kontroll.

I år har klubben anställt en spansk andretränare och ingen förstår varför.
Möjligheterna är egentligen enorma: en nybyggd, alldeles förtjusande arena, en alltjämt enorm popularitet som tar sig uttryck i tusenfaldig röstkör redan under träningsmatcher i vargavinter.
En modern klubb med tidsenliga företagsmässiga strukturer omgärdad av en unik och fascinerande supporterkultur, en stor skara medvetna entusiaster med kärlek till fotboll, den ljusblå färgen, det heliga klubbmärket, men också drivna av demokratiska visioner. En medlem, en röst. Föreningsdemokrati, tydligt uppvisad före och under klubbens senaste årsmöte.
Fast ibland vet man inte; samma personer som ropar efter förnyelse vill också se mera av det gamla.
Men det är också från dessa, de nära och kära, som klubbens styrelse och tjänstemän får den hårdaste kritiken för självtillräcklighet, bristen på ödmjukhet och de tydligaste påminnelserna om, att den som tycker sig vara så bra att det inte går att bli bättre, till slut kan bli så blind, att han inte märker när utvecklingen springer iväg.
När Malmö FF fyller 100 är det i sällskap med tusentals sådana varma men också kritiska entusiaster som på jobbet, på fritiden, med sin oroliga nattsömn och ständigt sjungande på läktarna faktiskt visar sin kärlek.
För den som förmår ta till sig måste det engagemanget vara den allra finaste födelsedagspresenten.
Sedan är det nog dags, både för MFF-författare och klubbens ledare, att sluta frossa i gamla framgångar och visa vägen till framtiden.