Nej, inget simsalabim förstås. Inga trollkonster. Bara det outtröttliga arbete som döljer sig bakom kravspecifikationen för den som i kombinationen simning, cykelåkning och löpning vill bli världens tuffaste kvinna.
Lisa Nordén, näst bäst i världen i triathlon.

Vi satt på hockey, Malmö vann tydligen men vi missade det mesta, sånt där som händer i dagens ombonade idrottsvärld, där logestolarna är för sköna, maten och vinet står inom räckhåll och sällskapet är trevligt.
Lisa hade haft en festvecka med idrottsgala i Stockholm och mottagning av utmärkelser i Kristianstad, hos Skånes Idrottsförbund och nu, den här kvällen, tagit emot Sydsvenskans pris, Skånebragden, en utmärkelse som jag råkar vara pappa till. Det föddes i samband med tidningens 150-årsjubileum. Rolf Göran Bengtsson har fått det två gånger, Henrik Stenson, Kenny Jönsson, världsstjärnor allihop.
Lisa stal sig en belöningsdag innan hon satte sig på flyget till Australien igen för att fortsätta den resa som, om alla drömmar slår in och hälsan står henne bi, slutar överst på en prispall i London 2012.

Ironman. Det var ju så den här sporten föddes, 1978 på Hawaii med äventyrliga uthållningsfenomen som inte nöjde sig med klassiska distanser och specialisering utan ville tänja på gränserna och sätta samman de tre sätt att förflytta sig som har förankring i verkligheten. Simning, cykel, löpning. Mycket naturligare än nordisk kombination.
Värstingarna fläskade på med 3,8 kilometer simning, 180 kilometer cykel och ett fullt maratonlopp, Lisas mera mänskliga distanser ligger på 1,5 - 40 - 10. Mera TV-mässigt. Det var en förutsättning för att Samaranch och grabbarna skulle säga ja och plocka in sporten i OS. Där gjorde den bejublad debut 2000 i Sydney (simning i hajvattnen utanför Operahuset) mycket tack vare den f d IOK-ledamoten Gunnar Ericsson från Mölle, som ”lobbade” in den och därefter är sportens olympiske fader. OS-status betydde allt. Lisas bragder mångdubblar sitt värde med den olympiska förgyllningen.
Det är sällan man ser en idrottsstjärna så chosefritt, naturligt och avspänt smälta in i alla miljöer. Som framför Malmö Redhawks sponsorer, vid matbordet, i sällskapslogen, med unga och äldre. Så såg jag ett videoklipp på Skåneidrottens hemsida och imponerades av hennes kloka, mycket välformulerade svar. Vilken PR-kvinna för denna tuffa sport!
Det är nog henne jag tänker rätt mycket på när det eviga käbblet om fördelningen av pengar går igång. Som vanligt mellan Riksidrottsförbundet och Sveriges Olympiska Kommitté. Det går inte bara att tänka brett och rättvis, man måste kunna göra ”orättvisa” fördelningar, verkligen ge rejält till de få som offrar allt, istället för ett utslätande lite åt alla. När man talar elit- och landslagsstöd alltså.

När Riksidrottsförbundet senast fördelade sina miljoner fick boule och dragkamp lika mycket tillsammans som det friidrottsförbund som skall raka fram medaljkandidater till den olympiska huvudsporten. Jag förstår om RF:s gamle direktör, numera Friidrottsordföranden Lennart Karlberg, går i taket.
Och Stefan Lindeberg på SOK kommer aldrig att förlika sig med tanken på att det är ”överförmyndaren” RF som skall fördela statens pengar också till honom.
Fast nu har SOK tecknat avtal med teknikkonsultföretaget ÅF, nu skall den olympiska energin också bli grön och det är ju modernt och bra. Pengar i kassan igen. Blicken höjd mot framtida OS.
Och mera pengar till Lisa hoppas jag.