Allt enligt hans eget motto: ”Var och en bör torka upp sina egna spyor.”
Han fick av förklarliga skäl en del motståndare.
Den poäng som gömde sig i hans kritik av idrott var, att idrottsrörelsen tydligare, bättre och villigare borde informera om de risker den innehåller. Inte bara för den enskilde individen utan också med tanke på de samhällskostnader som idrottens patienter åsamkar oss alla.

Hans avsikt var inte att avråda från idrott, livet, menade han, bör också innehålla kittlande upplevelser som medför risker, men det var just idrottens kanske alltför positiva och glättiga framtoning han var ute efter när han tittade sig runt i väntrummet och fann alltför många gipsade högerbackar på återbesök.
Harald Roos, en av Lindahls sentida kolleger från Helsingborg, kunde i en studie för ett antal år sedan påvisa förslitningsskador hos upp till sjuttiofem (75) procent av gamla elitspelare i fotboll.

De flesta – det trodde Lindahl också – hade säkert gjort sin fotbollskarriär också om de vetat om att ett stelopererat knä i 60-årsåldern var priset de fick betala. Han menade bara, att de i alla fall skulle ha full vetskap och själva avgöra.
”Fotboll är en ortopedisk knäsjukdom”, var en av hans slagfärdiga sentenser.
Det Lindahl började märka på 80-talet var de allt fler och allvarligare skadorna på toppidrottare. Idrotten har inte blivit skonsammare sedan dess. Karriärerna dessutom längre.

Det var när friidrottens förbundskapten Stefan Olsson landade med sitt ”fältsjukhus” i Barcelona (friidrotts-EM) i somras som Lindahl dök upp i mitt minne. Och en påminnelse om att begreppet friskvård när det gäller tävlingsidrott starkt bör tonas ner.

Sverige presenterade under 2000-talets första decennium en osannolik rad medaljerade världsstjärnor i friidrott. Kajsa Bergqvist, Christian Olsson, Stefan Holm, Carolina Klüft, Sanna Kullur, Emma Green, Linus Thörnblad. De vet alla mer eller mindre hur en rehabklinik ser ut från insidan.

De var samtidigt framgångsrika, följaktligen ungefär samtidigt skadade. Av det enkla skälet att de alla, för att (som i flera fall) nå världsrykte tvingades pressa kroppen till det allra yttersta. Den största talangen sliter inte kroppen mest. Det gör den som vet att vilja och träning kan slå talang och att allt måste få ta tid. Många år av hårt slitage sätter sina spår. På lite olika vis. När Carolina Klüft slutade med den allsidigare sjukampsträningen blev hon också en sämre höjdhopperska. Specialiseringen har lett till kortare hopp – och mera skador. Idag en medelmåtta i sin gren får hon ändå samma uppmärksamhet som när hon för tre år sedan var en världsstjärna. Det är ungefär som med Foppa Forsberg som i kvällstidningarna behandlas som en NHL-stjärna när han – också en konsekvens av en lång och tärande karriär – i själva verket på grund av fotfel inte ens kan åka skridsko.

De som tänjer karriärerna till det yttersta får också betala priset.
I kölvattnet på framgångsvågen i svensk friidrott bjöd förbundskapten Stefan Olsson på en generös turistresa till Barcelona. Med besvikelser, kollapser, muskelbristningar och pinsam breddidrott som följd. En lundalöpare gick i mål baklänges som om det vore ett studentspex.

Man kan inte ersätta kvalitet med kvantitet, ett vagt ledarskap blottlade onödigt många fiaskon. Att motivera turistresor med att EM är en nyttig lärdom inför större mästerskap håller inte när det handlar om idrottare på en nivå som Sveriges Olympiska Kommitté aldrig kommer att godkänna.
Ett glatt Karlstadhumör är nog bra men man måste våga tänka större än Finnkampen. Där behöver man väl inte ens friskintyg för att få vara med i år.