För denna roll, som hjälten, hade Björn Ferry repeterat år ut och år in. Spelat upp, spelat med, förlorat, backat bandet, vunnit, hittat guldet och firat duktigt. Han var förberedd. Och då händer det som jag hört så många stora vinnare säga. Allt det där som man tänkt på, drömt om, sett och hört så otaliga gånger - hyllningarna, prisutdelningen, nationalsången, segerintervjuerna - det sker plötsligt som i en dimma, en beslöjad overkligheten som gör hela det stora ögonblicket nästan omöjligt att ta till sig.
Björn Ferry, som alltid talar oavbrutet och har synpunkter på allt, kunde plötsligt inte ens analysera, det överlät han till filosoferna, han var kanske inte gripen av stundens allvar, men fullt upptagen med att leta efter känslorna, de där stora, oemotståndliga, överväldigande känslorna som ofta vägrar infinna sig.
Jag ser det som ödmjukhet, en mänsklig storhet att hitta balans i livet också när det allra största inträffar.
Visst var Ferry glad, visst dansade han på prispallen, nog sjöng han nationalsången. Men inte galet, överspelat. Det är ofta så med människor som äger storhet rakt igenom att de också visar en viss respekt mot omgivningen i sina största ögonblick.
Den stora glädjen, de innerliga leendena, den varma, sköna känslan av att ha nått sitt mål sitter inte påsmetad utan finns därinne, i själen eller hjärtat eller var nu sådana känslor sitter.

Jag erinrar mig från den olympiska historia jag studerat i jakten på material till min nya bok ”Ringar av is”, hur 18-kilometersvinnaren i Garmisch-Partenkirschen 1936, Erik Larsson, ”Kiruna-Lasse”, tog emot hyllningar och svarade på frågor med nästan en allvarsmin. Någon frågade om han inte var glad. Jovisst, han var glad, men han tänkte också på alla dem som slitit lika hårt men inte nått den största framgången.
I någon sorts respekt var han återhållsam med de yvigaste gesterna.
Ferry skakade nog loss vad det led men å andra sidan; idag tar inte ett OS slut med ett enda lopp, distanserna är flera, mera kan vinnas, firandet får vänta.
Men Björn Ferrys bragd är monumental. Hans resa fram till den avgörande duellen på skjutvallen har pendlat mellan högt och lågt, som en busstur i bergen; revbensbrott, sjukdomar, träningsuppehåll, en förstörd tävling häromdagen och så detta fullkomligt obegripliga startstrul, en teknisk arrangörsskandal som borde vara omöjlig i dagens datoriserade samhälle. Det verkade som att folk fick starta när de ville.
Men inte ens detta störande moment fick Ferry på fall. Och när han stod där vid sista skjutningen - så berättade han - var han förberedd. Där blev dröm verklighet. Duell, guldchans, två man - och han kände glädje, han hade kunnat ge sig chansen att få till en avgörande duell och han satte det sista skottet mitt i ögat. Makalöst. Vilken TV-dramatik.

Jag, som inledde min egen OS-historia (femton bevakade spel) med att skratta åt det fåniga skidskyttet (då mest en öststatsangelägenhet) erkänner gärna att detta är roligare och mera fascinerande än den vanliga skidåkningen.
Björn Ferry, gift med Armbryterskan från Ensamheten (Heidi Andersson), är en smart, rolig, djup och stark personlighet. Nu, med guldet om halsen, väger också alla hans intressanta synpunkter desto mera.
Synd bara att han skulle behöva fira iklädd den olympiska manufakturindustrins fulaste mössa, denna virkade, upp-och-nervända shoppingväska som svenskarna av någon anledning tvingas bära på huvudet.
När det gäller olympiskt klädmode hamnar Sverige aldrig på pallen. Gult och blått går an i en flagga. I kläder är det gräsligt.