Ett vinter-OS handlar om att välja. Tävlingarna utspridda, konståkning och ishockey vanligtvis i centralorten - men ”det är något bortom bergen”, som Dan Andersson skrev. Skidskytte, längdåkning, alpint kräver tålmodiga bussturer med avgång i svinottan, en chansning att just där, dit jag valde att åka, kommer också det stora att hända som skall fylla min spalt.
När jag i Salt Lake City 2002 valde Anja Pärsons jakt på ett slalomguld som målet för min utflykt, blev jag sittande i ett högfjällshotell med en kopp kaffe och en 50-kronorsmuffin framför teven för att följa det som kommit att bli en av de tyngsta förlusterna för svensk vinteridrott - ishockeydebaclet mot Vitryssland. Målvakten Salo som slumrade till och vaknade för sent för att upptäcka att en förrädisk puck var på väg via hans hjälm och rygg ner på isen och in bakom den svenska mållinjen.
När jag i Turin för fyra år sedan tänkte se ishockeyns semifinal i stället för damernas alpina - vi hade lite till mans slutat tro på Anja Pärson (fast det skall man aldrig göra, det lovade jag mig att aldrig göra om) - så vann hon under svårast tänkbara förutsättningar, i utsatt läge och med en oerhörd press på sig själv i den olympiska slalomtävlingen. Så då blev jag sittande framför en TV igen och skrev naturligtvis min krönika om fröken Pärson från Tärnaby. Hon hade gett sig på hela det olympiska programmet för att ge sig själv så många medaljchanser som möjligt, hon behövde utmaningen att visa något mera av sig själv, och när jag i veckan såg dokumentären om Anja, hörde hennes lågmälda resonemang om utsatthet och prestationsångest, så växte den bragden ännu mera. Jag hävdar att det är en av de allra största ögonblicken i den svenska vinterolympiska historien.

Och alpin skidåkning, om något, har skänkt oss sin tjusning enbart med televisionens hjälp. På plats uppe i backen ser man en dimfigur fladdra förbi och så följer man en rygg några portar men är borta från allt. Står man i målhanget ser man en liten prick på väg ner och upptäcker människan ifråga först vid uppbromsningen bakom mållinjen.
Det är televisionen som tar oss ända in i sportens vinklar och vrår, in till de brännheta passager där frågor besvaras och misstag blottläggs.
Grattis ni (och jag) som slipper åka till Vancouver. Av det skälet.
Sedan har de olympiska resorna alltid en annan tjusning. Jag var på plats i backen när Ingemar Stenmark tog dubbla guld i Lake Placid, såg hans lyckliga ansikte, hörde hur konkurrenterna kom fram till honom och gratulerade, lyfte upp honom, bar omkring honom som den alpine kungen. Det var stort. Större blir det kanske aldrig för ingen svensk idrottsman - Zlatan och Carolina Klüft må ursäkta - kommer någonsin att bli lika populär och älskad som Stenmark.
Stenmark hade - jag hade tjuvlyssnat - till ett amerikanskt TV-team sagt att han var i Lake Placid för att ta två guld. Jag och den svenske TV-mannen Per-Eric Nordqvist hörde och tittade förvånat. Så brukade Ingemar aldrig tala. Per-Eric frågade om han Ingemar ville komma till hans OS-magasin och upprepa svaret till TV-tittarna därhemma: ”Nä, hä sku låt för skrytit på svensk”, sa Ingemar.

Det finns svenskar som kan ta guld i Vancouver. Men det finns egentligen bara en guldfavorit; skidskytten Helena Jonsson är den enda i den svenska truppen som har rätt att vara besviken om hon åker hem utan guld. Hon är bäst i världen.
Men jag har sett det förr; favoriter som inte pallar. Därför att världscupen till vardags är en skyddad verkstad, OS ett spektakel vars vidd man inte förstår förrän det är för sent, allt är igång. Medienärvaron är kompakt och hela den olympiska historien kastar sig över deltagarna som ett täcke av kramp. Gömma och glömma går inte. Verkligheten måste brottas ner. De starkaste klarar det. Magdalena Forsberg var lika överlägsen som Helena Jonsson är nu, Ylva Nowén hade fyra raka slalomsegrar med sig till Nagano 1998, men båda kollapsade mentalt och längtade hem, knäckta, inte lyfta av förväntningar.
Stenmark var alltid nervös men kunde tygla situationen, Anja Pärson brygger adrenalin av ett helt folks förväntningar och trotsar nog en lite sargad kropp en gång till.
Emil Jönsson i sprinten är en absolut favorit.
Men ingenting skulle värma mitt gamla skidåkarhjärta mera än om de svenska tjejerna kunde staka sig ända upp till prispallen.
It’s complicated - men då skulle ögonen tåras som på en Meryl Streep-snyftare.

- - -

ÅKE STOLT har bevakat 15 olympiska spel (nio vinter) och just kommit ut med boken ”Ringar av is - en olympisk vinterkrönika”. På skaneidrotten.se skriver han speciella OS-krönikor under spelen i Vancouver.