När Patrik Sjöberg fotograferades i en bar ställde han inte undan glaset, släckte inte cigaretten. Där stod han, som en alldeles vanlig 24-årig kille och tog sig en whisky och rökte en cigg, hans sätt att belöna sig efter en bra tävling.
När han fick frågor om sin roll som förebild svarade han alltid: ”Lärare och föräldrar är förebilder. Jag är höjdhoppare.”
Alltså; vem skall visa på de goda exemplen? Hur skall idolen se ut?
Jag tänker på den gamle skidåkaren Per Eric ”Särna” Hedlund (OS guld på femmilen 1928) som på frågan om han inte tyckte det var olämpligt att arrangörerna ordnade fest för deltagarna dagen före Vasaloppet svarade: ”Nja, det gäller bara att spy färdigt den första milen.”
Kort sagt; det var inga konfirmander som sysslade med elitidrott på den tiden heller, den tid som brukar kallas den goda, oskuldsfulla, rena.

Jag har alltid gillat när idrottsfolket står för sin egen stil, inte hycklar och inte försöker förställa sig till något bättre. Skenhelighet har vi nog av ändå.
Patrik Sjöberg klarade 242 i höjdhopp. Alla förstår nog att en så extrem prestation inte grundläggs vid en bardisk.
Både programmet Mästarnas mästare (som naturligtvis är mycket mera riggat och regisserat än vad ni vill tro, eventuella små kontroverser som i alla program av detta slag, Robinson m fl, ”lavade”) och den uppskruvande antagonismen mellan skidåkarna i Norge och Sverige har aktualiserat frågan om de onda och de goda, om förebilderna contra de dåliga exemplen.
Skulle Peter Northug vara en sämre förebild för att han talar lite förklenande om svenskarna, är verkligen den grötätande praktgossen Gunde Svan bättre, han som inte ens visste att det inträffat en jordbävning på Haiti?
Patrik Sjöberg har lämnat Mästarnas mästare, tittarsuccén där gamla mästare tävlar och ser tillbaka på sina karriärer. Ännu bättre årgång 2010. Fin blandning av lek och allvar. Jag kan ana lite bitterhet i undertonen hos Sjöberg, han är nog lite besviken över att en så glänsande karriär inte gav ett bättre ekonomiskt utfall. Men som provokativ spelare i en relationsföljetong är han idealisk.

Tiger Woods har smugit med sina laster. Där är väl skillnaden. Nu gör han come back efter fyra månaders ofrivilligt uppehåll på grund av, ja, vad skall det kallas? Driftstörningar? Jag vet inte. Många förfasar sig. Vill ha straff. Spelförbud. Jag vet inte allt. Moralisterna slår knut på sig själva.
Skall idrottsrörelsen utdöma straff för kärleksaffärer?
Rättegången mot den förtappade löper med automatik. Elin sitter på lagboken, sponsorer har dragit sig ur Tiger-projektet, medierna närmarkerar. Men skurkar är alltid välkomna i Hollywood. TV-bolagen skriker efter drömstoryn där den felande, den nedtryckte, den bespottade kommer tillbaka och blir en vinnare igen. Tiger har skrivit sitt eget manus. Huvudrollen är hans. Dramat behöver både hjältar och skurkar och nu kan de förenas i en och samma person. Viasat, som skall sända US Masters på Augusta, jublar och räknar med tittarrekord när Tiger gör come back.
Tiger Woods är kanske golfvärldens störste genom tiderna. Han är sannolikt idrottsvärldens starkaste varumärke. Nu har han fått fläckar på det, nu har vänner och finansiärer svikit, men när stora pengar är i omlopp är inte moralen så mycket värd. Det dansar snart in andra vänner i guldkalvens närhet och klarar han den enorma nervpress det innebär att komma tillbaka, synad i alla sömmar, och börjar vinna igen, ja, då är golfstjärnan Tiger Woods snart lika aktad som före den märkliga ”trafikolyckan”.
Den andra matchen, den rent mänskliga, går vidare. För oss alla. Svårt att klara ”cutten”.