Göteborg har det aldrig varit något tvivel om. Och vi har sagt, när Malmö flyttat fram positionerna i så många andra sammanhang; bron, Citytunneln, Turning Torso, Bo01 och Västra Hamnen, Percys och Swedbanks arenor, befolkningsökningen, företagsetableringen, högskoleutbyggnaden, ja, allt det där som fått Malmö att lyfta (jo, det finns ju en massa svarta kapitel också, men det tar vi en annan gång), att det är väl tur ändå att Göteborg toppar något, så akterseglad som Sveriges andra stad känt sig i förhållande till trean Malmö de senaste decennierna.

Sveriges bästa idrottsstad – ett rätt kaxigt epitet. Idrotten, visar det sig, ett bra mått på välmågan. Idrotten kan fungera som draglok, kan ge ökad attraktionskraft och arenor, klubbar, evenemang, turism, politik, hotell- och restauranger kan jobba ihop.
Det gjordes en ranking av idrottsstäderna för några månader sedan, den enda jag sett. Sport och affärer, en tematidning under Dagens Industri, stod för betygsättningen, en grannlaga uppgift, och ser man på utfallet är det alldeles uppenbart att kommunerna tagit den på största allvar.
Googlar man på ”Sveriges bästa idrottsstad” hittar man mängder av bevis för hur kommunerna själva tar till sig beröm och topplaceringar och använder meriterna för att visa sin kommuns förträfflighet. Idrott ett effektivt PR-vapen.
Göteborg toppar den här listan. Så vi som ogrundat hävdat det fick vatten på vår kvarn.
Stockholm på andra plats, Malmö på tredje.
Stockholm, som inte ens kan ordna gräs till nationalarenan för fotboll, Stockholm med en alltmer urvattnad Stockholm Open men för alldel med DN-gala och Maratonlopp.
Känns ändå som huvudstaden fått sin andraplacering mest på de framtidsvisioner som talar om en evenemangs- och arenastad av europeisk toppklass 2030. Just det. 2030. Tala om att ta ut segern (nåja, andraplatsen,) i förskott.
Listan baseras på en rad parametrar. Kommunens syn på idrotten som ett verktyg för företagsetablering, långsiktig evenemangsstrategi, samhällseffekterna, hälsoläget i kommunen, arenor, miljöaspekter, resurser för att skapa elitidrott, kommunalt evenemangsstöd, elitverksamhet i förhållande till kommunens storlek, ungdomsidrott, breddidrott och integration, näringslivets stöd, infrastruktur, hotell- och restaurangkapacitet, hälso- och miljöprofil.
Naturligtvis helt omöjligt att skapa en ”rättvis” lista. Viktigt att den görs objektivt och noggrant eftersom den tveklöst kan användas för att förstärka kommunernas image, stärka varumärket Idrottsstad, vilket i sin tur genererar ytterligare uppmärksamhet, pluspoäng, satsningar och pengar.
Malmö får kritik för otydlig strategi men plus för fina arenor och stark tillväxt. Tydligen har Malmö också fått poäng för att kommunen stöttar det 2-miljardersprojekt som går under namnet World Village of Womens Sport. Det är också att dela ut poäng till en match som inte ens är spelad. Jag höjer ett varningens finger för något som kan vara tidernas PR-kupp och mediabluff. Okritiska journalister har blundat och svalt ett lockbete utan att verkligen undersöka hur, när och varför världen behöver ett idrottsligt kvinnocentrum med säte i Malmö.
Båstad ligger åtta, Mora nia. Tack vare var sitt engångsevenemang. Tennisturneringen och Vasaloppsveckan. Solna ligger fyra (var det AIK:s fotbollsguld?), Östersund femma, Uppsala sexa, Halmstad sjua. Helsingborg är runner up.
Hittar inte min gamla hemstad Linköping, Sverigetopp i ishockey, fotboll (kvinnlig) och volleyboll, bl a. För inte så länge sedan en totalt värdelös idrottstad, utan engagemang från politiker, näringslivet, universitets- och kulturvärlden, som blommat upp det senaste decenniet och faktiskt fått ny kraft. Med idrotten som lokomotiv.

Malmös bronsplats är smickrande. Trodde nog Reepalus tennispolitik skulle dra ner betyget mera. Men det är kanske Ribban som väger upp. Den saknar motstycke i Europa.
Stark idrottsprofil hänger samman med ökning av befolkningstillväxt och företagsetablering, visar det sig. Det är intressant.