Vinterolympiska spelen 1980.
Det var där Ingemar Stenmark krönte sin fenomenala karriär med guld i både slalom och storslalom, jag hade åkt en ranglig linbana högt över en till hälften frusen å, jag var skitskraj och hävdar sedan dess att slalombackar är mycket otäckare uppför än nerför. Som belöning fick jag på närhåll se Ingemar Stenmarks lyckligt lysande ansikte.

Men Lake Placid blev minnesvärt på ett annat plan. Aldrig har idrotten tillmätts en större politisk tyngd än där. Den amerikanske presidenten Jimmy Carter hade skickat sin utrikesminister Cyrus Vance till Lake Placid för att inviga IOK-sessionen; men framförallt för att framföra den amerikanska presidentens ödesmättade begäran: ställ in sommar-OS i Moskva senare på året - eller flytta spelen någon annanstans!
Sovjet hade i november året innan gått in i Afganistan och den amerikanske presidenten trodde nu på fullt allvar, att han med hjälp av den världsomspännande, olympiska organisationen skulle kunna tala Leonid Bresjnev tillrätta. Det gick förstås inte. IOK lät sig inte rubbas.
Högre på den politiska agendan har dock idrotten aldrig stått.

Vi har val i Sverige i höst. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin kommer under året att vara flitigare seriefigurer i televisionen än både Slottet-Björn och Dansar-Birro och de kommer båda att tala om samma sak, vilja samma sak, tro på samma Sverige och dess folk - men, förhoppningsvis, visa var sin tydlig väg.
Jag fruktar att de där vägarna kan komma att korsa varandra åtskilliga gånger på vägen mot målet. I det politiska kringelkrokeriet är det inte så lätt numera att skilja på höger och vänster.
En sak är jag nästan säker på. Idrotten kommer inte att nämnas med en stavelse under partiledardebatter eller blockdueller.
Idrotten tillmäts nog ett högt värde men i valrörelsen finns den knappt.
Undantaget: Lund, minsann. Stormatch mellan idrotten och de nio fullmäktigepartierna i veckan som gick, ett unikt möte som kommit till tack vare Bertil Raalas, ny bas för idrottens paraplyorganisation i Lund (PiL). Han är mannen bakom Värpinge IF, ni vet, och Värpinge låter som en hönsgård och är det nästan också. Där värps ägg och föds kycklingar som sedan kan flyga vidare till de sporter de fastnat för i prova-på-klubben. Lysande idé!
Nej, jag tror inte att varken Anders Almgren (s) eller Mats Helmfrid (m) vinner valet på ett stort idrottspolitiskt löfte. Men jag tror på möten, på ögon, på handslag, på tonfall, på klok argumentation och på att en kommun både måste se breddens behov och elitens värde. När Lunds status som idrottsstad ifrågasätts har både politiker och idrottsledare motargument men kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid erkände i alla fall, att Lund saknar förmågan att sälja sig. Flyinge och Lutfi Kolgini (travtränare- och kusk) togs som exempel på toppidrott i Lund. Är det någon som förknippar dem med Lund?
Frågan om en stad som inte fick bli kulturhuvudstad har ambitionen att bli en idrottshuvudstad istället besvarades nog med ett ”njaaooejj” eller något.
Lund sägs ju ibland vara staden där man hellre idrottar än ser på idrott. Ur folkhälsosynpunkt är det måhända bra men en kommun behöver också attraktionskraft, underhållning, en karisma som kan verka lockande. Jag vet inte om Lundaborna är fysiskt friskare än andra men upplevelser hör också till välbefinnandet och man bör inte glömma Tage Danielssons ord: ”Själen har det illa ställt/ty också den kan dö av svält”.
Man kan älska både Herta Müller och Zlatan. Idrott och kultur är ett kärlekspar, men kanske mår de bara bra av att inte alltid ligga i samma säng.