Manne af Klintberg hör till de lyckligt lottade. Han är clown. Han får 197.000 kronor om året garanterade av staten tills han dör. Han påstår att han inte står och faller med pengarna, men, som han säger, "nu behöver jag inte mingla runt i något köpcentrum för att få ekonomin att gå runt."
Med andra ord. Nu slipper han förnedra sig på Marknadens salutorg och vingla runt i stora kläder med röd näsa. Han ser det mera som ett erkännande. Ett litet Nobelpris. Det slog mig; varför är aldrig några av idrottens "konstnärer" aktuella för konstnärslön? Här, precis som i Norge och Danmark, samsas idrotten med övriga konstarter i idrottsministerns portfölj och det måste väl tydas som att landets högsta ledning en gång för alla upphöjt idrotten till kultur. Jag ber härmed idrottsministern Lena Adelsohn-Liljeroth om ett svar. När skall förtjänta svenska idrottsmän- och kvinnor, några av de många som gjort starka avtryck i våra liv, haft internationella framgångar, vunnit OS-guld kanske, men likväl inte kunnat växla in mästartitlarna mot goda ekonomiska garantier livet ut, uppskattas lika högt som clowner och målare? De satte skolan, yrkesutbildning åt sidan, hamnade på efterkälken i yrkesliv och nätverkande och representerade inte de spektakulära sporter eller grenar som automatiskt gjorde dem till starka varumärken. De är ganska många. Skådespelare och clown kan man vara hela livet, sångarna har ett bäst föredatum, lindansarna får nog inte hålla på så länge och för dansare och elitidrottare kommer pensionsdagen som ett slag i ansiktet strax efter trettio. Idag försöker många tänja den gränsen så långt som möjligt. Pension som idrottsstjärna är nämligen inte detsamma som automatisk utbetalning från Pensionsmyndigheten eller Alecta. Idag finns visserligen medvetenheten, tankar om livet efter karriären, men den som inte tjänade stort under den aktiva tiden hade heller inga pengar att skapa pensionsfonder av. En liten konstnärslön skulle inte sitta i vägen. Om de nu blir kvar. Den borgerliga regeringen är som bekant emot att hålla idrotten och konsten under armarna. Alla skall vara lönsamma. Den rödgröna alliansens lille tomte, Leif Pagrotsky, lovar emellertid att hålla konstnärerna under armarna om han får vara med att regera nästa fyraårsperiod.

"Efter karriären" är en ganska färsk rubrik i den svenska idrottens tänkebok. Alltför länge har idrottens organisationer, klubbarna, de aktiva själva och det näringsliv som betalar för att få sola sig i glansen, skjutit den frågan framför sig. Tills verkligheten kommit rusande som en stor, kall sluss i väntan på resten av livet. Många elitidrottare har talat om tomheten, den tappade identiteten, drogproblem, rastlöshet och oron för framtiden. Jag tyckte man märkte det lite på Patrik Sjöberg i Mästarnas mästare. Lite av ett rop på hjälp, en alltför sen upptäckt av försumligheterna då när allt snurrade på och känslan av odödlighet skymde framåtblicken. Stefan Holm har säkert mindre problem. Hans belästhet och lite akademiska framtoning trots "offrade" studieår leder honom upp på spåret. Han behöver nog inte bli teve-kommentator, den uppenbarligen mest nyttjade avstjälpningsplatsen för den som inte duger till något annat. Men varför inte konstnärslön till pappa Holm? Konstnärslönen, den som Clownen Manne får livet ut, tillfaller oftast skapare och underhållare i slutet av karriären, som en hedersbetygelse. Det blir billigare så. Valet är grannlaga. 157 är inte många. Många, många fler är förtjänta. Olympiska guldmedaljörer t ex, i sporter som inte genererar livstidslöner och feta reklamkontrakt. Utredningar är populära. Kanske är det dags för en utredning under rubriken "Efter karriären". Det handlar om människor som bidrar med spänning, skönhet, dramatik, underhållning, personligheter som framkallar tårar och skratt, hjärtevärme och stolthet. Hur idrottens konstnärsstöd skall utformas kan utredningen få visa. Slusspengar är vad som behövs. Behovsprövade. Så att den som ger talangen en chans kan veta att det finns hjälp att få när rampljuset slocknar och det vanliga livet tar över. Den som sitter i riksdagen tillräckligt länge - även med ett jobb eller ett företag vid sidan om - får riksdagspension. En idrottspension, en sorts omställningsbidrag, vore kanske något att fundera på. Idrott är ju kultur. Eller hur?