Nej, förlåt, inte riktigt så förstås, men jag har sett det förr, jag har varit med (dock ej deltagit, där måste jag frita mig) när kvällstidningar (mest) blåst upp ishockeyballongen till ohälsosamma proportioner. Och så har all luft gått ur med ett enkelt nålstick och en tömt, halvblöt, sorgsen ballongrest har lagt sig över den olympiska idyllen och surat ner allt och alla.
Slovakien har inget dåligt ishockeylag, men Tre kronor skulle ju vinna. Vi har ju Foppa. Han har visserligen haft ont i fötterna, inte kunnat få på sig skridskorna, brutit tummen, haft lungpaj och hjärtflimmer och hjärnskakningar och hälsporre och knäinflammation och mjälthugg (nejvisst, mjälte har han ingen) och, ja, kort sagt varit så nära ett totalt utrangerat gammalt hockeylok man kan tänka sig, men till OS skulle han, i OS skulle Foppa återuppstå som den fantastiske ishockeyspelare han en gång var. Bengt Åke Gustavsson levde i denna drömvärld men glömde att det bara är i sagan hjältarna har evigt liv. Övertron på de ofta överreklamerade storheterna borta i NHL visade sig alltför stor ännu en gång.
Jovisst, det blev guld i Turin, jag vet det, jag satt vid rinkside, jag gladdes, jag såg den pojkaktiga lystern i Mats Sundins ögon, han som mest av alla ville vinna ett OS-guld (eftersom han inget hade) och därmed också gick i spetsen med all sin energi.
Ingen Sundin nu, ett hopplock av bra ishockeyspelare som lever sina fina liv långt bort från Sverige och nu inte alls fungerade som ett lag. Bristande kollegialitet i försvarsjobbet, s k världsbackar som bara stod och tittade när slovakerna avgjorde. De tycktes inte brinna lika mycket längre, de brann färdigt i Turin och nu var det bara askan kvar.

Som sagt, jag har sett det förr. Om vi skall plocka ner detta Tre Kronor till rimliga proportioner, så är den dystra sanningen följande: sedan den olympiska ishockeyturneringen höjdes upp till världsklass genom att NHL stängde borta i USA och Kanada och alla de bästa spelarna ställde upp, så står Sverige noterats för tre fiaskon och ett guld.
NHL-debuten i OS skedde i Nagano, ballongen blåstes upp, det tutades i propagandatrumpeterna, direktörerna i NHL hade insett att de hårt TV-bevakade olympiska spelen var ett utmärkt propagandainstrument, skyltfönster öppna också mot Asien och Europa, nya möjligheter att öka omsättningen i den business som omsluter världens största ishockeyliga. Till Nagano kom hela NHL, spelare, kontor, personal, hela organisationen, Sverige kom till kvartsfinal men fick stryk av Finland och fiaskot var monumentalt.
Salt Lake City glömmer ingen. Salo som nickade i eget mål, Vitryssland vann och Tre Kronors spelare utmålades som landsförrädare. En tragisk historia för både ishockeyledningen och vissa tidningsredaktörer.
”Vi skäms. Bedrövligt. Vi var värdelösa”, sa Foppa i Nagano där pappa Kent var förbundskapten.
Det går inte att spela OS i Foppa-tofflor!
Nu bryr jag mig inte om vad han säger för, ärligt talat, den fantastiska stafettsegern hade en så uppiggande effekt, gav en så varm och skön balsam för alla sinnen, att jag inte ens - fast det kanske lät så inledningsvis - orkar vara besviken på hockeyn.
Det var skidlandslaget som visade vad lagspel är. Än en gång. Vilka makalösa skidåkare. Jag har sett mängder av stafetter - åtskilliga fiaskon också skall sägas - och nu var det 22 år sedan vid senast var i Kanada, uppe i bergen, och fick se hur Janne Ottoson, Tomas Wassberg, Gunde Svan och Torgny Mogren tog guldet efter att Wassberg och Svan ryckt sönder fältet.
Det Daniel Richardsson, Johan Olsson, Anders Södergren och Marcus Hellner åstadkom i Whistler var en kliniskt perfekt stafettkörning, där varje man gjorde allt rätt utifrån sina förutsättningar, ett gäng killar som hade drömt om att få göra något stort tillsammans och utförde jobbet mästerligt. På skidor av absolut världsklass. Hela den svenska organisationen, från vallabodarna och ut till servicen runt banan har också hållit världsklass.

Sverige är ett vinterland, det är drivor på Österlen, det finns ingen i detta land idag som inte kan krama en snöboll, pröva laggarna och identifiera sig med den rödblommiga känslan.
Jag älskar stafetter trots att de egentligen är en outhärdlig plåga och den här går utanpå det mesta.