Så inte började det bra. Ingen tränare har dock ännu fått sparken men huliganerna har redan visat sitt fula tryne. På mästarlaget AIK:s träning.
Och för den som nosar i kassaböckerna stinker det av överbud och slöseri. Svensk fotboll mår, ärligt talat, lite halvpyton just nu. Zlatan tvekar om landslaget, den gamle förbundskaptenen, Lagerbäck, har blivit missionär i Afrika (Gud vare med honom), den nye (Hamrén) trevar sig fram lite i blindo och hans adepter får titta på när de stora grabbarna har fest i Sydafrika i sommar.
Minst hälften av de allsvenska klubbarna går igenom ekonomiska stålbad. De andra är inte särskilt förmögna de heller. När man undantar MFF, Kalmar FF, IFK Göteborg, BK Häcken, Elfsborg och Örebro - som alla påstås ha någorlunda balans i sin ekonomi - så är det inte med breda marginaler dessa klubbar klarar sig ovanför det ekonomiska nedflyttningsstrecket.
Halmstad har stora skulder, Trelleborg klarar livhanken tack vare ännu ett generöst ”stödköp” av den trogne entusiasten och mångmiljonären Rune Andersson. HIF har levt över sina tillgångar i många år och Djurgården, som inte har de gyllene mästaråren i så avlägset minne, noterades för ett underskott på 13 miljoner för 2008. Fjolåret var ännu sämre. Framtiden oviss.
Inte ens framgång lönar sig. AIK vann både Allsvenskan och Svenska cupen förra året, men gick back sex miljoner och har tvingats låna femton.
Att den ekonomiska verkligheten nu tycks springa ifatt den ena föreningen efter den andra är bara bra. Efter år av köp-slit-och-släng, med sanslösa löneökningar som på intet vis stått i proportion till de ekonomiska expansionsmöjligheterna i ett litet land som Sverige, krävs en självsanering. Det känns som att köphysterin har stannat av. Den allmänna ekonomiska krisen har gjort sitt och nu sitter många klubbar och hoppas på dundergenombrott för sina ädlaste talanger och en lönsam försäljning med hjälp av en idog agent.
För att överleva måste spelare säljas och utan de bästa minskar möjligheten till framgång. Den allsvenska ekvationen går inte ihop. Den blir i bästa fall ett nollsummespel.
Elitlagen i svensk fotboll måste stanna den vansinniga lönekarusellen, upphöra med dessa idiotköp av tredjesortering, avlönad med sexsiffriga månadsbelopp.
Jag är säker på, absolut hundraprocentigt säker, att det idag precis som förr finns talanger i Sverige som går att utbilda till fullvärdiga allsvenska spelare. Det skulle på sikt förbättra ekonomin, ge ett bättre sportsligt utfall och i förlängningen också gynna den svenska landslagsfotbollen om denna personalpolitik blev förhärskande.
Det är klubbarna som bär ansvaret för svensk fotbolls framtid. Nu måste de ta det.
Det är ju ute i världen, i varje fall Europa, som de allsvenska klubbarna vill leka. Men just nu känns svensk fotboll som småhandlarnas marknad i en böljande fotbollskapitalism. Nu är spanska ligan den mest extrema jämförelsen, men aldrig har skillnaden mellan fattiga och rika varit så påtaglig som nu. Real Madrid blev den första klubben i världen med intäkter på över 400 miljoner euro (ca 3,8 miljarder kronor), Barcelona - med en ofattbar intäktsökning på 57 miljoner euro - kommer tvåa med 365 miljoner euro. Manchester United (327), Bayern München (289), Arsenal (263), Chelsea (242), Liverpool (217), Juventus (203), Inter (196) och Milan (196) kommer närmast.
Visst, Lars Åke Lagrell har med hjälp av sin högavlönade norske agent Rune Haugen förhandlat till sig ett förnämligt tv-avtal för svensk fotboll. Men det är likväl kaffepengar i jämförelse med t ex Real Madrid, som på de senaste sju säsongerna tjänat motsvarande elva miljarder kronor på sitt tv-avtal. I Spanien sitter huvudkonkurrenterna Barcelona och Real Madrid i egen förhandlingssits. Köparna vill bara ha gräddan, inte moset.
I svensk fotboll har bara Malmö FF och IFK Göteborg genom åren meriterat sig ute i Europa. Med dagens resursfördelning ter sig dessa klubbars framgångar på 70- och 80-talen som omöjliga att återupprepa i en framtid.
Det är vinter i svensk fotboll - i dubbel bemärkelse.