”Idag har våren kommit”, jublar en morgonpigg värdinna i SvT.

Som om inte våren, just den morgonen, fyllde tre veckor hos oss härnere.

Och så detta AIK. Detta alltid överreklamerade förortslag (Solna) som står överst på agendan vare sig det gäller toppkänning eller bottennapp.

I år har det varit alldeles outhärdligt.

Till en panel av sporttyckare undrade morgonvärdinnan varför det alltid blir så mycket prat om AIK antingen det går bra eller dåligt. Ja, varför? Hon borde frågat sig själv eftersom det var hon som satt samman frågorna. Varför var AIK så intressant just denna morgon när det spelades så mycket bättre fotboll, fanns så mycket annat spännande att debattera från t ex Helsingborg eller Malmö.

Man kan kräva av nyhetsankare i televisionen att de faktiskt läser flera tidningar än Expressen och Aftonbladet. För det är väl bara där som AIK:s bekymmer vädras lika engagerat som gällde det finanskrisen eller askmolnet.

AIK är ett lag från Solna som spelar fotboll i ett potatisland och, ärligt talat, intresserar det oss föga i den här landsändan.

Men det är så: världen har växt men Sverige har krympt.

Det är Stockholm som står för perspektivet.

Jag förstod för sju-åtta år sedan vart det var på väg. Jag brukade dåförtiden ringas in rätt ofta till TV-sofforna för att debattera idrott, men en dag fick jag beskedet. Sorry, vi vill gärna ha dig med men vi får i fortsättningen bara ta folk från Stockholm. Inga resor, inga övernattningar. Därmed heller inga synpunkter från Malmö, Göteborg eller annorstädes. Enfald istället för mångfald.

Och det går inte att komma ifrån; man sitter fast med sitt kontaktnät, sina känslor, sitt engagemang på platsen där man bor och verkar. Stockholmsperspektiv alltså. AIK i tid och otid, morgon och kväll, fastän AIK för närvarande är en försumbar storhet medan däremot Helsingborg leder allsvenskan och Malmö FF spelar den vackraste fotbollen på länge och gör de mest spektakulära målen i Allsvenskan.

Ja, förlåt, det blev lite fotboll mitt i vintern. Eller, ja, mitt i hockeysäsongen.

Det pågår ett VM. Bokstavskombinationen står för världsmästerskap men hockeyvärlden är lika inkrökt som televisionen är Stockholmsfixerad och VM som benämning på det som nu pågår i Tyskland är falsk varudeklaration.

VM skall kora de bästa i världen men de bästa i världen kan inte, får inte eller vill inte delta.

Borde inte snart de ansvariga för den internationella ishockeyn ta av sig skygglapparna och se verkligheten, försöka få till stånd ett samarbete med de stora ligorna i USA och Ryssland och ta ett beslut om VM vart fjärde år, mellan de olympiska vinterspelen. Då skulle världens bästa kunna mötas vartannat år, Danmark skulle vara utan chans igen och hockeyjournalisterna skulle inte längre behöva hålla god min i elakt spel och okritiskt försöka mata oss med konserverad gröt.

VM betyder ingenting längre för världens bästa ishockeyspelare. NHL-proffsen har på sitt eget sätt gett turneringen underbetyg. Sjutton (17) tilltänkta svenska spelare har på förfrågan från förbundskaptenen Bengt-Åke Gustafsson tackat nej. Inte rakryggat och frankt utan genom att skylla på skador. Jag förstår dem. Och jag tror det är turneringen – som ju inte har någon status bland klubbarna de normalt spelar i – de protesterar mot och inte förbundskapten Bengt-Åke Gustafsson, som det

påståtts.

Han var ju så himla bra, då när det blev OS-guld i Turin.