Jag bara nämner det för att ge en liten relief till hur statliga pengar kan missbrukas. Apropå att man nu, bl a i det som kallas Golf-Sverige (inget litet land), suckar av besvikelse över att idrottsministern Lena Adelsohn Liljeroth ”ryter till” i ämnet ”Sverige och internationella storevenemang”.
Jag gillar folk som ryter till.
Det är alldeles för få som ryter till, för många som jamsar och tror sig kunna smeka alla medhårs. Det går inte.

Det blir inga skattepengar till Ryder cup. Det talades om 120 miljoner från vår gemensamma skattkista. Det blev inga 250 miljoner till VM i friidrott heller. Och inga pengar till ett EM i fotboll. Där hade Lars Åke Lagrell lagt en knappast småländsk budget som slutade på att statskassan skulle plundras på 3,5 miljarder för ofantliga upprustningar av bl a stadionanläggningar i landet för att uppfylla Europeiska fotbollförbundets (UEFA) krav. Inte ens Malmös alldeles nybyggda och förtjusande ”bankpalats” – där nu för övrigt också Skåneidrotten som bekant huserar – Swedbank Stadion, befanns tillräcklig utan behövde byggas ut för några hundra miljoner till. För några matcher. Vansinne!
Frågan är om inte nämnde Lagrell, när han tittar sig runt i sitt Fotbolls-Sverige (det finns ett sådant också), borde inse att det behöver skaffas fram miljarder till betydligt mera jordnära problem. Som fotbollsplaner med gräs, t ex. Om det nu skall spelas i mars och april men inte på sommaren när allt är som grönast. För att inte tala om spelkvaliteten. De jämförelser man idag kan göra – orättvist att nämna Messi och Barcelona i detta sammanhang kanske – visar med pinsam tydlighet hur Sverige halkar efter. Avståndet till de allra bästa i Europa är nu så gigantiskt, att det inte längre går att tänka tanken, att ett svenskt lag skall kunna göra ett ens märkbart avtryck i Champions League. Sverige är idag en liten avkrok i Fotbolls-världen (det finns en sådan också), en hopplös liten underleverantör till en europeisk stormarknad. Jag är rädd för att den nye förbundskaptenen Eric Hamrén och hans landslag också kommer att drabbas av torftighetens förbannelse de närmaste åren.

Golfsporten, särskilt Skandinavien Golf Event Management AB, fick sig en rejäl snyting av idrottsministern. ”Golfarna ville inte ens satsa en kopp kaffe om året, varför ska då skattebetalarna gå in”? Det var en iskall hand från den allians som i regeringsförklaringen faktiskt visade ett aktivt intresse för att dra stora evenemang till Sverige. Dock inte med skattemedel, har vi förstått nu.
Ryder cup är ett evenemang som skall betalas av dem som rent affärsmässigt utnyttjar det, golfens stora samarbetspartners, den industri som frodas runt världsevenemang och de TV-bolag som skaffar sig rättigheterna för att därigenom suga åt sig gigantiska reklamintäkter.
Där tycker jag idrottsministern resonerar helt rätt. Och jag kan inte tänka mig att en röd-grön röra kan komma fram till en annan åsikt, även om det säkert noteras med glädje i miljöpartiet att det är elbilar som snurrar runt på golfbanorna. Nej, någon politisk valkamp om miljarder till världsevenemang torde det inte bli.
Sverige är inte så stort och inflytelserikt som det låta när Carl Bildt framtonar som en världsfurste, inte en så betydande spelare på världsmarknaden som Maud Olofsson brukar göra gällande.
Och så som idrotten utvecklats till en världsindustri har Sverige blivit för litet som arena för de stora evenemangen.
Världsstjärnor kan Sverige producera – med bl a statens hjälp – men i den globala idrottsindustrin är svenskarna småhandlare.
Av Lena Adelsohn Liljeroths ”rytande” kan den som vill också dra slutsatsen; olympiska spel kommer aldrig mera att arrangeras här!