Vår Borg är oss en väldig Gud.
Kanske inte riktigt så, men även om nu idrotten så långt det är möjligt bör försöka leva utan politisk inblandning, så är det med nödvändighet så att politiker kan bestämma villkoren.
Den borgerliga idrottspolitiken har inte varit mycket att skryta med genom åren. Jag har följt svensk idrottspolitik i fem decennier och, vill jag påstå, från ett så gott som neutralt perspektiv (jag är politisk vilde) och funnit att egentligen bara socialdemokraterna haft ett riktigt genomarbetat idrottsprogram. Det kunde också gå för långt, det fanns ett alltför utslätande drag i den, det fanns ett klåfingrigt kontrollbehov, men mot det stod ett moderat- och folkpartistiskt som ville ta sina händer helt från idrotten så att den tärde mindre på skattebördan.
Nu är ju moderaterna ”nya”, i varje fall är det kejsarens nya kläder, och nu har Anders Borg (som t o m fått beröm av Mona Sahlin för sitt sätt att hantera svensk ekonomi under krisen) stått i bästa hästsvansen i riksdagen och lovat att det inte skall bli försämrade villkor eller krångligare regler för svensk idrott. ”Tvärtom”, tillade han.
Det är de förändrade momsreglerna som oroar och när Borg åker ner till EU för att förklara svensk idrotts roll och ställning i samhällslivet, så har han också ett s-märkt gränsöverskridande stöd för att förklara att ”vi är annorlunda här uppe i Sverige.”
Det är ju befängt, om ni frågar mig, att EU skall kunna pracka på svensk idrott pålagor som skulle försämra villkoren för den breda idrotten. Det har skapats ett unikt system i Sverige, föreningsmodellen är genial. Idrottens många roller i samhället bör beaktas, man måste slå vakt om värden som står högt över vad en iskall skattepolitik skall reglera.
Det är inte alls detsamma som att klubbar när de drivs som företag med hundratals miljoner i omsättning skall stå utanför regelsystemet.
Det är folkrörelseidén som inte får slås sönder, det finns alltjämt ett presumtivt energiuttag i svenskt föreningsliv som räcker för att bestiga Mount Everest och det får inte knäckas. Det är bra om också den i idrottsfrågor rätt oengagerade alliansen nu visar att man förstått frågan. Och det är synnerligen lämpligt, ett valår som detta, att riksidrotten talar med skarp tunga och att hela idrotts-Sverige visar sin bredd och styrka.
För det här är en fråga som Mona Sahlin snor direkt om Reinfeldt schabblar bort den.
Och så behöver vi ju inte alltid vara bäst i klassen och följa EU-direktiven in absurdum. Lite ”grekisk” ansvarslöshet kan vara charmigt ibland.

En typiskt svensk specialitet: idrottsgymnasierna! Nya siffror visar att 85 procent av den olympiska vintertruppen i Vancouver (alpint, längd, freestyle, skidskytte) gått idrottsgymnasiet, att fem av sju längdmedaljörer hade den bakgrunden.
Riksidrottens organisation och grund och SOK:s snabbare, operativa, riktade stöd är ingen dålig kombination. Tillsammans har de ett vinnarkoncept. Sedan får de vara hur osams de vill. I OS är det bara medaljer som räknas.

Apropå politiker och idrott: när förre landshövdingen i Kronoberg, Lars Åke Lagrell, för 20:e gången omvaldes som ordförande för Svenska Fotbollförbundet ställdes också frågor om hans efterträdare. Tjugo år på en så tung post är en lång tid. Bara den som envist, outtröttligt och framgångsrikt driver sitt fögderi ombeds att stanna så länge. Sportsligt (VM-brons och sex mästerskapsslutspel) och ekonomiskt har han gjort succé som chef, den inhemska fotbollen har fått en publikhaussé och en mediaexponering som aldrig förr. Lagrell är den friska, lite landsbygdsanstrukna gräsroten, överförd till de fina salongernas glamourösare blomsterarrangemang; det blir inte lätt att hitta en lika komplex efterträdare.
Tomas Bodströms namn har nämnts. Det är nästan skrattretande. Han var en brutal back, han skriver urusla deckare, han skolkar mest i riksdagen och glassar runt på kändispartaj som den borne champagnesocialisten. Nej, staffagefigurer med hög kändisfaktor är ingenting för den moderna idrottsrörelsen.