Det har till och med hörts röster som, med utgångspunkt från RF-basens lön, menar att den är anstötlig, att den ger alldeles fel signaler och att den på sikt underminerar och raserar den s k Svenska modellen.

Hallå! Det är 2010. Det är inte kungar, landshövdingar och företagsledare som står i spetsen för svensk idrott längre. Som staffagefigurer, ekonomiskt oberoende, som kan sätta den tid som behövs till sin hobby. Idrott är inte bara en fritidsverksamhet för många. Under Riksidrottsförbundet sorterar också klubbar som drivs som företag, i rörelsen finns medlemmar i klubbar med månadslöner på 100 000 kronor och mera. Idrott är ett yrke i Sverige. För några få? Nja, lägger man samman aktiva, tränare, tjänstemän, vaktmästare, instruktörer m fl är de icke så få.

Idrott är inte bara en hobby längre.

Och inte tror jag att lidelsen försvinner, viljan att sätta tid till en fascinerande hobby tar slut bara för att somliga är välavlönade.

Skulle ungdomsledarna lägga av bara för att A-lagstränaren tjänar stora pengar?

Så här fungerar all verksamhet. Politik är också lidelse och idealitet på basplanet. Beräkning och karriärlusta finns säkert, men jag tror att ett politiskt intresse i grunden föds ur övertygelsen och viljan att förändra.

De flesta politiska gräsrötter får sin inkomst på annat håll. Och det är väl ingen som tycker att regeringens medlemmar skall jobba gratis?

Bengt Westerbergs lön som Röda Korsets ordförande har diskuterats, men det är naturligtvis horribelt att tro att det går att vaska fram de mest kompetenta ledarna för stora organisationer om inte toppjobben belönas rejält.

Sång- och musikbranschen fungerar på samma vis. Belöningen kommer ur sångarglädjen och ingen går väl sur till repetitionerna i skolkören, manskören, studentkören, pensionärskören bara för att dirigenten i orkesterdiket på Operan tjänar bra eller för att Tommy Körberg rakar hem miljoner.

Det är ju i denna blandning av idealitet och professionalitet som den Svenska Modellen fungerar.

Lite som det gamla Sverige där den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander och den mäktige företagsledaren Marcus Wallenberg förstod blandekonomins förtjänster och insåg att företagsklimatet måste gynna både ägare och arbetstagare.

Och vad idrotten beträffar: endast ekonomiskt oberoende – och vad får man för urval då? - skulle kunna stå till förfogande för ett jobb som RF-ordförande ifall jobbet skulle skötas ideellt.

Då skulle det vara ekonomin och inte kompetensen som fällde avgörandet.

Det skulle verkligen vara att dra tillbaka klockan.

När nyligen avlidne f d IOK-ordföranden Juan Antonio Samaranch revolutionerade rörelsen kunde han göra det därför att han med starka globala finansiärer gjort sitt fögderi till en miljardindustri. Först när han ekonomiskt kunde ersätta för möten, resor, hotell, allt, kunde han bjuda in medlemmar med kompetens (aktiva och ordföranden för specialidrotternas världsförbund) och inte bara kungligheter, baroner och företagsmagnater med mångmiljoninkomster. Som finansierade sig själva.

Det är väl bra att man inte kan köpa makt.

Därför är IOK idag en rörelse med betydligt större kompetens och oberoende och därför är Juan Antonio Samaranch den viktigaste presidenten genom tiderna i Internationella Olympiska Kommittén efter skaparen själv, Pierre de Coubertin.

Den svenska idrottsrörelsen är ingen liten hobbysammanslutning. RF är staben i Sveriges starkaste folkrörelse och ordföranden har den lön hon förtjänar.

Det skadar inte förtroendet för idrotten, det hotar på intet sätt den Svenska modellen.