Golf-Parneviks f d piga gifte sig rikt – ett klassiskt koncept – men olyckligtvis med en golfstjärna som inte nöjde sig med hole-in-one. Han hade ett annat handicap och att ”gå på par” var inte nog för honom. Skilsmässa alltså. Vilket uppenbarligen betydde att unga Elin Nordegren fick ett par miljarder att leka med. Och köpte sitt drömhus för 84 miljoner. Nu läste jag att hon låtit riva huset. Det var på futtiga 830 kvadratmeter och hon behövde ett större. Sex sovrum och åtta badrum strök med.
Folk gör naturligtvis vad de vill med sina pengar. Men det är så tragiskt när människor, nyrika, respektlösa människor, bara vräker på för vräkigheten skull. Och varför riva ett drömhus? Är det inte rätt provokativt i ett land som USA, där så många tvingats bort från betydligt enklare tjäll därför att ekonomin råkat i totalt kaos. Varför inte skänka bort huset, stuva in en massa bostadslösa människor där, erbjuda det till dem som inte har råd. 830 kvadrat. Det räcker ju till tio familjer.
Det är underbart med en idrott där folk kan tjäna pengar, stora pengar. Det var en förfärlig tid när mäktiga patriarker styrde över idrotten och förbjöd allt vad pengar hette. Amatören är död. Sörjd och saknad av ingen. Men varför gör inte idrottsfolk mera av sitt överflöd? Varför tar de inte ett större socialt ansvar när de kan? Istället för att vältra sig i vräkiga palats som saknar alla proportioner.
Jag unnar alla att tjäna allt men brackighet och provocerande slöseri kommer jag alltid att hata.

Och på tal om tappade proportioner. Jag säger bara – Chris Härenstam! Herregud.
Det kan bara finnas ett skäl till att han skrek sig fullständigt fördärvad, totalt hämningslöst utflippad efter Sveriges guld i junior-VM: han vill vinna årets interna tävling i medievärlden – den där som Lasse Granqvist på Sportradion brukar vinna – till den som mest tappar koncepterna och ger sig hän i guldögonblicket och blir repriserad i årskrönikorna.
Jag har ingenting emot engagemang. Men råa läktarskrik gör sig inte i en kommentatorsmikrofon. 

För det första: det var junior-VM! J-u-n-i-o-r-V-M!!
Av vilket skäl anser Sveriges Television att just ishockeyns juniortävlingar är värda full satsning och ett hysteriskt utbrott? Inte i någon annan idrott bevakar SvT juniorers mästerskap. Svenska ishockeyförbundet är naturligtvis att gratulera som får sina främsta PR-män marknadsförda redan från barnstadiet, därtill av ett team från public service-TV som uppträder så att man med fog kan tro att de ingår i truppen. Det är en ökande tendens, värd att se upp med, och jag tror det var Ekwall i TV4 som började, när han stod i den mixade zonen och kramade idrottsmän. Även mediebolag med sändningsrättigheter måste ställa krav på sina medarbetare, att de vet vad opartiskhet och integritet betyder. Särskilt SvT, som inte behöver anpassa sig till annonsörers krav, må betänka detta. Och lära sig skilja på en juniormatch och en OS-final. Och inte sätta distanslösa hejaklacksledare i kommentatorsbåsen. Med sina val, sina röster, sitt ställningstagande är också SvT en spelare på den kommersiella sportbörsen. Värt att betänka.
Hela uppståndelsen kring juniorkronorna var en uppvisning i tappade proportioner.
Och vad intervjuteknik beträffar; när skall vi slippa frågan: ”och hur skall ni fira det här?”
Ja, vad faen tror du? Vi skall samlas på Berras rum och spela Alfapet och dricka läsk.

Idrottsgalan – vilka bedrövliga tal. Endast tre damer, Marie Göransson, Therese Alshammar och Kajsa Bergqvist och en man, Patrik Sjöberg, höll måttet.
Många hade hamnat i fel program. Hegerfors hade gjort sig bättre i Fråga doktorn, Zachrisson glömde sig kvar på en golfbana för hundra år sedan och Rolf Göran Bengtsson, stackarn, lät som en folkbildare i ett provprogram från tevens barndom.