I ett försök att se verkligheten som den är, har de skumögda valt att avstå från den optiska hjälp som vidsyntheten kan bidra med.
Alltså; det är ingen fara för svensk idrotts bas och grundläggande ideologi om bolag och utomstående investerare får makt över den mikroskopiska (men självfallet mest spektakulära och säljbara) lilla del av den idrott som kan rubriceras underhållningsindustri.

Det finns heller inga garantier för att det är i just sådana konstruktioner de ideala lösningarna finns.
Samtidigt begriper jag inte dem som påstår – nu senast apropå riskerna för att idrotten får polisens räkningar på sitt bord – att svensk elitidrott inte drivs med vinstintresse. Tror någon att framtida, stora investerare – de som krävs för att hänga med i internationell konkurrens – går in som finansiärer av enbart välvilja? Klart att de förväntar sig ett utfall. Naturligtvis måste de tro, att med idrottens starka varumärken som magneter kan det skapas lönsamhet i en mängd branscher. Om inte klubben drar hem vinster så gör företagen det. Kanske inte direkt i kassan men som en spinoff-effekt. 

Under Ingemar Stenmarks karriär växte svensk skidindustri med mer en miljard svenska kronor. På 70-talet. Man får kanske tiodubbla den siffran för att få ett dagsaktuellt värde. Skidfabriken Elan – som Tito en gång skapade för att tälja skidor till sina partisaner på 40-talet – hade tjugofem anställda när Stenmark inledde sin karriär. När han slutade jobbade tusen man på fabriken. Hans tekniker Juri Vogelnic var en av dem. Han sa att ”det är hans förtjänst”. Och pekade på ”stallförare” Stenmark. De som satsat pengar på varumärken som Kajsa Bergqvist, Anja Pärson och Carolina Klüft vet berätta om betydande försäljningsökningar.
Så de idrottsföretag som kan komma att skapas får sina vinstmål.

Den s k 51-procentsregeln kommer att försvinna. Det är inte rimligt att en bred RF-massa ställer sig i vägen för en växande idrottsindustri. Lars Liljegren, mannen som helst velat bli RF-bas men fick nöja sig med fäktförbundet, är en av dem som tror att den ideella idrotten, det oavlönade ledarskapet, folkrörelseidrotten skulle försvinna med bolagiserande och externa ägarlösningar.

Det kommer inte att blir någon skillnad. Elitklubbar i underhållningsindustrin är inga demokratiska praktexemplar idag heller. Hos Malmö FF sitter en styrelse som överlåtit det operativa ansvaret för klubbens drift till en vd, den märkte inte att förlusten brakade iväg mot 30 miljoner. Medlemmarnas folk hade var frånsagt sig makten.

100 procent, 51 procent, 34 procent, tio procent; hur stor del medlemsägandet skall vara framgent skall det nu kivas om. Oavsett hur, oavsett bolag med vinstambitioner, så är jag tveksam till domen som ger polisen rätt att debitera klubbarna för matchbevakning. Det kan handla om miljonbelopp. Skall alltså inte polisen rycka ut när det behövs, när larmet går, utan när den får betalt?
Betyder det att man av ekonomiska skäl kan avstå polisbevakning och lämna ännu större utrymme för huliganerna?

Måste klubbarna förhandla, kräva in offerter?
Innebär det att en undermålig polisbevakning – huliganerna vinner – kan reklameras? Tjänsten beställd men inte levererad.
Och vad händer med politiska gatukonfrontationer som urartar. Jag menar, politiska partier drivs väl också i vinstsyfte?
Och är ett bråk som startar i en förort eller vid tunnelbanan, och sedan fortsätter inne på arenan, verkligen/bara idrottens sak?
I vilsenhet trevar vi efter framtiden.

Och en dag köper Ingvar Kamprad, med pengar från Lichtenstein, alla lag i hockeyns elitserie – och hyr ut dem till klubbarna.  Skruva ihop dem får de göra själva.