Men nu framträder också ett perfekt avskräckande exempel, ishockeyklubben Malmö Redhawks, som borde vara det idealiska pilotprojektet för dem som närmare vill studera och komma med förslag på hur dagens idrottsklubbar (inte) skall konstrueras när de gamla folkrörelseidéerna skall kombineras med kompetenser som krävs för att leda ett företag i underhållningsbranschen.
Malmöklubbens sportchef Stefan Nyman sparkade för andra gången (han gjorde likadant i Södertälje) sin tränare Leif Strömberg trots att de skrala resultaten alldeles tydligt är en följd av hans egna tillkortakommanden. Han fick närmast gränslösa resurser av den nye mecenaten Hugo Stenbäck, han förnyade med sexton spelare, vissa med orimliga förmåner, men resultatet har blivit ett håglöst lag, eller snarare en massa främlingslegionärer som spelar av sina kontrakt i väntan på att få fly någon annanstans.

Han ställde sig till och med i båset. Han styrde där också, på ett område som han borde överlåtit till sin tränare, så det är alldeles uppenbart att Stefan Nyman är den skyldige till fiaskot. Och så skjuter han lakejen Strömberg i båda benen.
Det tycks som att speciellt ishockeyn vimlar av okvalificerade tjänstemän som fått befogenheter långt över sin kompetens och begåvning.

Det är i och för sig ingenting nytt i just Malmö Redhawks. Tretton coacher på tio år. 104 spelare på fem år. Sportchefer och klubbdirektörer som åkt ut och in.
I grunden ligger naturligtvis felet högre upp. Det var inte bra de sista tio åren av Percy Nilssons ledartid heller. Men han var närvarande, engagerad, han kunde om inte annat skrämma fram lite jävlaranamma när energin tröt och likgiltigheten spred sig.

Lycksökare och maktpersoner tyr sig till dynamiska idrottsföretag där ambitionernas blåögdhet tycks utgöra den tilldragande magneten. Klubbledningarna har inte insett att det är ett enormt kvalificerat arbete att sköta rekrytering, göra kravspecifikationer, fungera som personalchef, backa upp sina tränare, bygga för framtiden, avläsa marknaden. Stora, viktiga jobb, svåra i vilket företag som helst, alldeles särskilt krävande i en konkurrensutsatt bransch; arenaidrotten som gått från föreningsanda till företagsstruktur.

Teatern har haft (har) likartade problem. Brinnande konstnärssjälar som också fått uppdraget att ansvara för administration och ekonomi. Det har ofta gått riktigt illa. Där kan man se ett dubbelt ledarskap växa fram med åtskilda ansvarsområden och kompletterande kompetenser.

Teaterchefen kan inte stå på scenen och tillrättavisa regissören. Man måste ge förtroenden. Stefan Nyman ställde sig i båset som en överrock åt Leif Strömberg. Det kan se ut som en omtänksamt värmande ekipering ute i kylan, men det var raka motsatsen; ett utslag av riktigt uselt ledarskap.
Den som har tillgång till närmast obegränsade resurser, får möjlighet att köpa ihop ett lag för snabb återkomst till ishockeyns elitserie och misslyckas så totalt som Nyman har gjort, kan endast verka i en förening som har tappat kompassen. Han är tillsatt av en inkompetent styrelse. Eller, i värsta fall, av den som bestämt sig för att pumpa in pengar.

Malmös ishockey är van vid att den som betalar också bestämmer. I så motto har klubben länge varit odemokratisk. Den har drivits med köpt makt. Gör så fortfarande.
Det kommer inte att hålla. Här behövs en revolu…form. Endast det idrottsföretag, på en liten marknad som den svenska, som förstår att kombinera idrottskunskap, gediget, långsiktigt arbete med kapitalets möjligheter, kommer att överleva.
Alltför mycket har genom åren koncentrerats på spelare och ledare. Deras utbildning och cv. Det skulle behövas grundkurser, gröna kort och kompetenslicenser också för sportchefer och klubbdirektörer. För att inte tala om styrelsefolket.