Var det inte då science-fiction- entusiasterna menade att jorden skulle vara övergiven och livet levas i en annan dimension. Det är lätt att tippa rätt. Nytt år och nya vägval. På en tillställning hos Malmö Börssällskap före jul ställde jag från scenen frågan till Malmö FF:s tränare, Roland Nilsson: ”Duger Malmö FF:s snabba, tekniska, passningssäkra allsvenska fotboll modell/10, den som haft rent kontinentala inslag, också i det europeiska cupspel som väntar?” Man brukar få långa utläggningar och snåriga förklaringar på sådana frågor. Roland Nilssons svar var kort och ärligt: ”Nej!” Ett vägval. Inte helt enkelt.

Jag ser likheterna mellan MFF och det svenska landslaget. Ett språng ut i den internationella hetluften med naiv offensiv eller ett försök att nå framgång med svensk husmanskost, en tryggare, listigare och gammal beprövad svensk framgångsmeny. Förbundskapten Eric Hamrén fick sig en rejäl läxa när han med överoptimism och självöverskattning i bagaget reste till Holland för EM-kval. I en efterföljande träningsmatch mot Tyskland hade han återgått till en försiktigare svensk modell. Han borde förstås gjort tvärtom; säkerhet i tävlingsmatchen (borta), experiment i vänskapsmatchen. Roland Nilsson har sin plan klar och just MFF:s försök i Champions League blir förstås en av årets mest intressanta utmaningar. Det måste gå, menar Nilsson, att ”leka Barcelona” för att underhålla hemmamarknaden och förändra till gediget svenskt (tråkigare) hantverk i det europeiska umgänget. Spännande vägval. Både för Hamrén och Nilsson.

Apropå fotboll: smålänningen och förre landshövdingen i Växjö, Lars-Åke Lagrell, aviserar sin reträtt som Svenska Fotbollförbundets ordförande. Han har suttit i tjugo år och kan göra bokslut som den mest framgångsrike hövdingen i historien. Under hans tid har Sverige arrangerat ett succéartat EM, tagit VM-brons och under förbundskaptenerna Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck deltagit i fem mästerskaps slutspel. Dessutom rakat in miljardbelopp till förbundet för TV-rättigheter och gjort fotbollen större och mera dominant i svensk idrott än någonsin. De rekordstora publiksiffrorna inte att förglömma. Dock stora problem på vägen: urholkade ekonomier för klubbarna, spelarflykt till grannländerna och våldsamheter på och runt arenorna.

Som ersättare för Lagrell nämns namn som får mig att häpna. Susanne Erlandsson? Tomas Bodström? Herregud! Lagrell har varit en strålande kombination av folkrörelsehjärta och direktörsfingrar, en kontamination av det gamla demokratiska idrotts-Sverige och det nya idrottsbolagiserandet. Hela 2011 blir en jaktsäsong för att finna hans efterträdare. Se där ett vägval till: att finna formerna för att göra ekonomiskt stabila företag av de idrottsklubbar som nu, med multiarenor med stora användningsområden måste nå omsättningar på flera hundra miljoner. Ishockey ute eller inne? Kanske inget vägval direkt, mera ett tecken på desperation.

Inte ens de största klubbarna med de modernaste arenorna är nöjda. En uterink på Ullevi lockade över 31 000 åskådare förr vintern, Färjestad mot Frölunda har denna säsong dragit nästan 16 000 till en engångsarena på en parkeringsplats i Karlstad. Som det kämpades för de ishallar som nu blivit moderna multiarenor! Och så skönt det var för oss som hade frusit på ”månskensrinkarna” att få krypa in i bekvämligheten. Nu flyttar hockeyn ut och det är förstås små undantag när så sker, men ger det verkligen sporten bättre reklam. Ger det marknadsandelar? Ökar det sportens attraktionskraft? Tveksamt.

Innovatörer i skidbranschen, däremot, vill överge skog och natur och bygga inomhusbanor. Allt på jakt efter gunst och pengar. Mina förhoppningar på 2011? Att Zlatan får sin ”jävla Champions”. Att Hellner och Kalla bryter ner Northug och Björgen i en VM-spurt i Holmenkollen. Att Sverige hastigt och lustigt får ett Davis cup-lag i tennis värt namnet. Att J O Waldner klonas så att bordtennisnationen Sverige kan återuppstå. Att Peter Forsberg inser att Paralympics är hans sista stora chans. Att Malmö Redhawks finner den man – nu när Byggmästaren blivit Arenageneral och Galapetter – som klarar balansgången mellan resurser och förväntningar, någon som också begriper var den undre gränsen för Elitseriekvalitet ligger. Att ett ekonomiskt förstånd breder ut sig över den självöverskattande svenska elitidrotten. Ett huliganfritt land. En idrottsminister som bestämmer sig för om stora idrottsevenemang är bra för Sverige – eller inte. Att meniskerna håller för mina dagliga motionsrundor. God fortsättning!