Ägaren Hugo Stenbäck anklagad för rasistiska påhopp, styrelseledamöter som flyr, sportsligt fiasko. Kaos är bara förnamnet.
Så här ser svensk idrott ut 2012. Ambitionerna betydligt högre än resurserna, ett velande mellan ideologier, akut brist på kloka, klarsynta ledare med en fot (och helst en del av hjärnan) i Den svenska modellen, den andra i ett kliv mot ny, spännande mark.
Vad annat är att vänta i ett land där skattepengar kan tvättas och växlas i bolagsdriven sjukvård och hamna på konton i skatteparadisen.
Vi ser ett Sverige som ställer om i systemen, men så bryskt och så chansartat att de styrande tappar kontrollen.
Den amerikanska damligan i fotboll har plötsligt packat ihop av pengabrist.
Jag minns när Peter Forsbergs Quebec plötsligt bara slog igen butiken och återuppstod som Colorado Avalanche.
I den värld där elitidrotten byggs som ”skalbolag” utan ideologiskt innehåll finns inte långsiktigheten och tryggheten kvar.
Yoskiaki Tsutsumi, världens rikaste människa år 2000 (110 miljarder) – det var han som köpte till sig de olympiska vinterspelen i Nagano 1998 – ägde ishockeylaget Kokudo men också de flesta av motståndarlagen. Ligan var hans marionetteater, han drog i de trådar som lönade sig bäst.
Så här kan man hålla på och rada upp exempel. Idrotten har många ansikten. Sverige har haft sin modell. Den har varit lönsam.
Jag kom att tänka på det när jag såg en uppställning av ett tilltänkt svenskt Davis cup-lag i tennis utan sjuke Robin Söderlings medverkan. Jag kände inte igen någon av dem. En gång i tiden tog sig fyra svenskar in på listan över världens tio bästa. Idag (utan Söderling) möjligen fyra bland de tusen (1000) främsta! Det är sannolikt det värsta internationella ”börsraset” i svensk idrotts historia.
Samtidigt ser jag nya tennisakademier växta fram. Och jag tänker tillbaka på tiden då Sverige var en världsledande tennisnation. Då var det mot den privata världen ”vi” tävlade. Svensk demokratisk idrottsrörelse, mångfald, idrott åt alla mot omvärldens tenniselit som fötts ur privata projekt, rikemansbarn med egna tennisbanor eller medlemskap i privata klubbar. Betydligt begränsat urval.
Hamnar vi där? Är de nystartade akademierna början till en ”privatisering” av svensk tennis?
Jag ringer för säkerhet skull Sveriges främste tennisexpert, Jonas Arnesen på Svenska Dagbladet, och han stillar något min oro. Men erkänner att klubbarna bär skulden eftersom de gjort byråkrater av de tränare som tidigare gned timmavis på banorna. Men det är kö till klubbarna, tveksamt dock om man har tid (och kunskap) att hitta guldkornen. Akademierna kan fungera som fortsättningsskola.
Hur som helst; svensk tennis är ett kompakt mörker. Och jag undrar: vad var Janne Carlzons bestående insats som ordförande för Svenska Tennisförbundet utöver att han lämnade ett kraftigt ekonomiskt minus efter sig? Och hur kan Stefan Dahlbo – anklagad för grova brott i HQ-härvan – med bibehållen trovärdighet leda vägen ur mörkret?
Direktörer, bankmän och ekonomer har, märkligt nog, inte alltid varit till hjälp när den svenska idrotten ställt om i styrsystemet.
Till sist:
Tack för den fantastiska responsen på min förra krönika om ”de tappade proportionerna”. Kommentarer, mail, telefonsamtal. Ett brev kom från Glenn Håkansson i Malmö som ville kommentera just detta att idrottsfolk inte gör mera av sitt överflöd. Han berättade om ett gäng 10-kampare i Malmö som under 90-talet dominerade i Sverige. De levde under knapphetens kalla stjärna (ekonomiskt, dock ej socialt) för att ha råd med sin idrott. Innan karriärerna helt var slut startade de ett eget litet projekt. Med hjälp av kontakter de skapat under sina idrottsliv tiggde de ihop julklappar och gick sedan en tomterunda bland utsatta barnhemsbarn i Malmö och Lund. Nu i julas, den 23 december, var det sjuttonde året i följd som de skånska tiokampstomtarna knackade på och fick ögonen att tindra hos barnhemsbarnen. Nu har tomtarna börjat skola in sina egna barn för att den fina traditionen skall gå i arv.
Man kan bli tårögd för mindre.