Det var väl god mat och fina viner antar jag, jag minns inte, minns bara att vi drog oss ur sällskapet långt före midnatt eftersom storsmockan hängde i luften. Lite vindränkta hade de svenska affärsmännen angripit svenska journalister för att kritisera den rådande regimen i Argentina. Vi visste naturligtvis inte vad vi pratade om. Vi högg emot förstås, jag minns att jag vräkte ur mig, att för att kunna vara här och tjäna stora pengar måste ni naturligtvis stå på god fot med den regim som förföljer, anger, trakasserar, tillfångatar och mördar politiska aktivister i landet. De som inte tolererade en mördande general som statschef. Det blev till slut en meningslöst hätsk diskussion som vi drog oss ur.
Fotbolls-VM i Argentina hade dessförinnan, i många länder, inte minst Sverige, föregåtts av heta diskussioner om det lämpliga i att åka dit.
Fortfarande är det knappast någon som ifrågasätter företags flirt och samarbetsvilja med illasinnade diktaturer i vilka de gladeligen etablerar sig, protesterna och den moraliska indignationen tar plats på agendan först när det är dags för stora idrottsevenemang eller, som nu, Melodifestivalen i det svårstavade Azerbajdzjan.
Profiten först, moralen sedan. Det är så det fungerar.
När Sverige för några år sedan spelade vänskapsfotboll i Saudiarabien – man kan verkligen undra varför – hamnade fokus med rätta på det faktum att kvinnor varken får köra bil eller gå på fotboll i det landet. Den biträdande förbundskaptenen Roland Andersson, som tidigare verkat där, menade att Sverige hade mycket att lära av Saudi. Vad nu det skulle vara?
Man kan undvika vänskapsspel i sådana länder, svårare att ta sig ur internationella mästerskap.
Nu har vi från högsta regeringsort – ja, Carl Bildt alltså, högre finns väl inte? – fått veta att Saudiarabien är att betrakta som ”ett familjeföretag” som det är helt okey att sälja vapen till. Skulle det då vara så farligt att spela fotboll där?
Formel 1 kördes nyligen i Bahrein trots protester från oppositionella som menar att deras kamp mot kungahuset ignorerades.
Ett antal riksdagsmän har påpekat det olämpliga i att ishockey-VM tilldelats Vitryssland, där den ishockeyintresserade Alexander Lukasjenko styr med järnhand. Olle Schmidt (fp), EU-parlamentariker och medlem av partiledningen, skrev i en debattartikel i Göteborgs-Posten, att han gillar ishockey, ”men inte till vilket pris som helst.” Han skriver att ”även Internationella Ishockeyförbundet måste sätta humanism och mänskliga rättigheter före idrottsfesten.”
Många politiker tycker som Schmidt. Till och med Lars Ohly som aldrig höjt rösten mot någon av de elaka kommunistdiktaturer han kramat genom åren. Länder som systematiskt förföljde, angav och straffade människor och dopade sina idrottare till att bli regimernas PR-armé.
Och den svenska regeringen behöver alltså inte sätta moralen och demokratin före betydande intäkter för försvarsindustrin?
Varför ställs inte regelbundet samma krav på IKEA, HM och rader av andra svenska företag, som etablerar sig i tvivelaktiga regimer, att de också skall våga ställa krav och protestera mot behandlingen av befolkningen?
Jag tycker verkligen inte att idrottsrörelsen skall låtsas som om den inte var en del av den politiska vardagen. Att IOK inte ställde krav på t ex Kina, innan man tilldelade landet de olympiska spelen 2008, var lindrigt sagt fegt och tandlöst.
Men jag förstår inte de plötsliga krav på moral och protester mot bristande demokrati, som alltid dyker upp i idrottssammanhang, när företag och regimer (som den svenska) kan göra affärer med diktaturerna, ständigt vara på plats utan agera och, som i Telias fall, till och med utrustar regimer med teknik med vilken de kan hålla sitt folk i schack.
De är politikerna som skall visa vägen i det internationella förhållningssättet.
Och det måste till modiga journalister som inte springer baklänges i rädsla för Bildt när han hånleende ignorera vad som faktiskt sker och kallar Saudiarabien ”ett familjeföretag.”
Militärdiktaturen föll till slut i Argentina. Och vi som var där, sammanträffade med oppositionella och till och med smugglade listor på försvunna ut ur landet för att sprida informationen, var nog betydligt gladare åt det än de affärsmän vi lämnade i vrede den där midsommarkvällen i Buenos Aires 1978.