Hans arbetsmetoder och uppträdande väckte bestörtning i Linköping, han gjorde sig omöjlig och försvann.
På mindre än ett år har han gjort sig lika omöjlig i Malmö och Redhawks färske ordförande, Tommy Quarfort, säger nu att ”Stenbeck skall jagas till världens ände.”
Jag säger bara: lycka till!

I den oreda som nu blottlagts i denna genom tiderna ständigt rubrikskapande och skandalbenägna klubb skymtar ett oseriöst ledarskap, hutlösa löneutbetalningar, dåligt både sportsligt och ekonomiskt omdöme och en total ovetskap om hur pengar flöt in och ut.

Det talas om dubbla löner till sportchefen Stefan Nyman och vd:n Anders Olson. Uppenbarligen har klubben bara känt till de pengar man fått direkt från Stenbeck, varit ovetande om sidoavtalen med nämna herrar.
Så går det till i branscher när den som sitter på pengarna köper sig makten att spela under täcket och göra sina egna överenskommelser.
Det sportsliga fiaskot framstår mot bakgrunden av den ekonomiska villervallan som en bitter men ändå lättsvald läxa. Att överlåta ett majoritetsägande av föreningen på så lösa boliner och med en så nyckfull finansiär visar bara på en klubb som har en skriande brist på handfasta, dugliga ledare.
Och nog är det väl märkligt, att när svenska idrottsklubbar i ny tappning, som en hybrid mellan det klassiskt föreningsdrivna och det företagsformade, tagit in jurister, ekonomer och företagsledare i sina styrelser så sköts affärerna sämre än någonsin. I värsta fall är det en liten spegel av hur det kan gå till i näringslivets företag där insynen är begränsad.

Med de pengar som Stenbeck av allt att döma ändå investerat borde det sportsliga utfallet varit ett annat.
Och med så stora pengar borde rekryteringen skötts bättre än att lägga hutlösa belopp på ledare och spelare som redan visat att de inte dög i Elitserien (Södertälje).

Malmö Redhawks var ingen ren demokrati under Percy Nilssons ledning. Han köpte sig också makt och blev så oersättlig (för att han ensam bar klubben ekonomiskt, även när Skattemyndigheten krävde över 30 miljoner i uteblivna skatter) att han omöjligt kunde röstas bort. Han var i alla fall närvarande, han visade kärlek till sporten och klubben, han smet inte undan ens när det blåste som värst, han hade stark Malmöförankring och han skapade det underbara hus för upplevelseindustri som nu skriker högt efter isens entertainers.

Det finns något osmakligt, storvulet över Malmös arenaidrott just nu. Kaoset i Malmö Redhawks, Malmö FF med en arena som klubben med stora svårigheter har råd att driva, damfotbollslaget som tycks leva ur hand i mun i väntan på MFF:s öppna famn eller nya, villiga finansiärer.
Det gapas efter mycket. MFF är ekonomiskt ansträngt trots äktenskapet med banken, damfotbollen lär aldrig bli ekonomiskt bärkraftig och ”rödhöken” i sitt fina bo ute vid tågstationen i Hyllie sitter med sargad näbb och illa klippta vingpennor och vet inte om den har mat för dagen.

Sverige är för litet för att idrottsklubbar skall låna ut sig som leksaker till miljardärer som får spontana hugskott i sin iver att få makt och gunst. Utan långsiktighet, gediget klubbarbete, en blandning av professionalism, företagstänkande och klubbdemokrati fungerar det inte.
Malmö Redhawks har förvandlats från en uppkäftig entreprenör i idrotts-Sverige till ett avskräckande exempel för all jämförbar verksamhet.