Jag kom att tänka på Tranströmers ord när detta Åtvidaberg, denna lilla anspråkslösa prick på fotbollens världskarta, plötsligt, som en oväntad glänta i skogen, lyste upp med klart allsvenskt sken under en lyckosam utflykt till Sundsvall. Och tog bussen tillbaka.
ÅFF i Allsvenskan.

Jag har många, många gånger funderat på det, när jag handlat mina jordgubbar av damen på Torget under mina sommarmånader i kommunen, funderat medan jag rituellt korsat mellan ICA-hallen, Systemet, Sandelius konditori, Gropa med alla sina förunderliga trädgårdsredskap som jag inte ens vet hur jag skall hantera; hur var det möjligt att det här, i Östergötlands lilla utpost mot skogarna i Småland, en gång på 70-talet, då när Tranströmer fann gläntan i skogen, kunde finnas ett av Europas mest sevärda fotbollslag. 3-1 mot Bayern München hemma. Då ett av världens bästa klubblag, innehållande drygt halva det tyska lag som året efter, 1974, blev världsmästare.

Ett unikt kapitel svensk fotbollshistoria. Sveriges enda proffslag. Det hände sig ett år att alla spelarna arbetade på världskoncernen Facit. Eller i varje fall var anställda där. I vissa fall skenbart. Alla i styrelsen fanns på företaget med direktören själv, Gunnar Ericsson, som ordförande. Tränaren var anställd som säkerhetschef på Facit som ägde Kopparvallen. Fotbollens historia skrevs på fabrikens egentillverkade skrivmaskin.

Sedan tog kreativiteten en paus och gömde sig i skogen. Tills den där Tranströmerska gläntan dök upp.
Kanske är årets bragd ännu större. Det är som att på vissa platser kulturen är omöjlig att förinta. Den gror i det tysta. Så 2011, när Hammarby, som legat och sprattlat som en snärjd gädda i bottenskiktet, inte blivit hjälpt av sina 51 miljoner i omsättning köper sig ÅFF en allsvensk biljett för 16 miljoner. Det är inte tusenlapparna som gör målen. Det är inte banker och fonder som positionerar sig till försvar.

Det krävs nedärvd kultur, kunskap, bondförnuft, lojalitet, samarbete och en allmän medvetenhet om vad som krävs hos alla inblandade. Också hos dem som står för fiolerna.
I Åtvidaberg finns ett fotbollsgymnasium, halva spelartruppen har hämtats i närområdet (tio mil enkel resa från orten), kommunen och klubben äger Kopparvallen tillsammans, en pragmatisk lösning som är möjlig i en kommun där till och med moderater och sossar kan regera tillsammans.
Fotbollens kapital är mycket mera än bankmedel.

Spelarna i Åtvidaberg fick lönen sänkt med 25 procent när laget åkte ur Allsvenskan i fjol. Alla stannade kvar. Och nu får de motsvarande löneförhöjning när omsättningen ökar med 8-9 miljoner. Men inte upp till ”riskabel” nivå. Snittlönen kommer att ligga på 25 000 – 30 000 kronor i månaden. 
Idag finns jobben i Linköping. Liksom många av sponsorerna. Linköping har också sitt LHC, en av landets starkaste hockeyklubbar de senaste åren. Men hockeyintresset sjunker och med både Norrköping och Åtvidaberg i Allsvenskan blir Östergötland ett fotbollslän igen.

Åtvidabergs fotbollsbas Jan Svensson jublar över Norrköpings tryggade allsvenska kontrakt. Konkurrens och stimulans. Och vädrar morgonluft. Kopparvallen restaureras, laget skall förstärkas, ekonomin är i balans och laget kommer att klara sig bättre i Allsvenskan den här gången. Det har stundtals spelats landets mest kreativa fotboll på den ärorika arenan i år.
ÅFF mot MFF i samma division. 11 500 invånare mot 300 000.  Landets 189:e kommun mot den tredje. Och med en tiondel av Malmös budget.
ÅFF är gläntan i skogen i en Tranströmerdikt.
Flera i idrotts-Sverige, som gått vilse i en skog av ideologisk missväxt och ekonomiska kalhyggen, borde upptäcka den.