Men storklubbars balansräkningar är trollerinummer i den högre skolan. Det där kapitalet på 109 miljoner sitter fast i den del av arenan som klubben äger och i spelarnas kontrakt. Och med spelare kan man som bekant inte betala räkningar.
Den bistra sanningen för den fotbollsklubb i Sverige som omsätter mest pengar och har ett år med spel i Europa bakom sig (33.6 miljoner i intäkter från Uefa) är, att summan likvida medel uppgår till 5,9 miljoner kronor.
5,9 miljoner!

Det har varenda Malmöbo på sin sparbanksbok, förutsatt att de köpte hus i Limhamn eller Höllviken för tjugo år sedan och sålde dem tidigt i fjol.
5,9 miljoner räcker inte till en hygglig vänsterfot.

Det är egentligen en bedrövlig sanning som uppenbaras vid en närmare titt i MFF:s räkenskaper. Att tio miljoner i biljettintäkter försvann förklaras naturligtvis av att laget underpresterade. Endast det bästa är gott nog också åt en sällsynt lojal publik som den i Malmö.

Den usla tillgången på pengar aktualiserar återigen en fråga som jag nog ställde för första gången för tjugofem år sedan; när skall de stora fotbollsklubbarna inse att de måste flerdubbla sina inkomster från sidobranscher som inte är direkt fotbollsrelaterade.

En halvdålig säsong och tio miljoner rinner bort ur tomma hål på läktarna. Så konjunkturkänslig får inte en klubb med stora ambitioner vara. Malmö FF har kanske tillsammans med IFK Göteborg (101 miljoner i omsättning) de bästa förutsättningarna i landet. Det är egentligen skrämmande så fattig på innovationer den svenska elitfotbollen varit de senaste tjugofem åren. Det har varit många skygglappar och mycket ”så har vi aldrig gjort.” Elitklubbarna borde tagit kommandot i svensk fotboll för länge sedan istället för att sitta sida vid sida med distriktsförbundsrepresentanter från division fyra och leka skendemokrati.
Det är klart att elitklubbar kan driva agenturer, resebyråer, hotell- och konferensanläggningar, restauranger, barer och kaféer. Idrottsrelaterade kliniker av varjehanda slag, sport- och modeaffärer. Hälsokostbutiker. Det finns väl egentligen inga gränser för vad som skulle kunna inrymmas i en modern stadionanläggning och i idrottsklubbars ägo, men kreativiteten och ambitionen har inte varit över hövan.

Nu, när Champions League, denna magnifika kassako som också, låt vara i småskvättar, kan mjölkas från fotbollsängar också i Högan Nord, är inne i sitt slutspel, slår det mig hur omöjligt det är idag, det som egentligen var ”omöjligt” redan 1979; ett svenskt lag (MFF) i en Europacupfinal. Då spelade italienare i Italien, spanjorer i Spanien, engelsmän i England, brassar i Brasilien, tyskar i Tyskland (öst och väst). Numera spelar alla de bästa européerna i ett fåtal klubbar i några få länder där också de främsta från Sydamerika och Afrika förstärker. Asiens stjärnor också i vissa fall.

De riktigt stora klubbarna har blivit ännu större och starkare. Att jämföra med Malmö FF:s (överlägset i Sverige) omsättning på 207 miljoner; Real Madrid, favorit till segern i årets Champions League (och spanska ligan) har intäkter på 4,2 miljarder. De tjugo starkaste klubbarna i Europa, enligt Deloittes undersökning ”Football Money League”, kommer från endast fem länder: Italien, Spanien, Frankrike, Tyskland och England.

MFF:s 5,9 miljoner är inte ens en blå rök i en spansk plånbok.
Icke desto mindre; med kreativitet, affärssinne och ett maximalt utnyttjande av ett starkt varumärke borde t ex en klubb som Malmö FF kunna förverkliga det som var en uttalad dröm av dåvarande ordföranden Hans Cavalli-Björkman för tjugo år sedan; ett lag av Ajax klass.
Vad är det egentligen som hindrar?