Jag har hört det mer än en gång de senaste åren, när det sett ut som att tiden och utvecklingen sprungit ifrån Anja Pärson, denna magiska fjällvind som betvingat bergen och snön med så brutal elegans, hon som kunde få sekunderna att vänta.
Ja, varför slutar hon inte?
Nej, varför skulle hon sluta bara för att göra oss till viljes?
Hon tycker fortfarande att det är roligt.
Hon har en kropp som (möjligen) håller något år till i en skoningslöst hård bransch.
Hon tror fortfarande att hon kan vinna.
Hon har finansiärer som är intresserade av att hon alltjämt finns med.
Hon har ingen annan identitet att byta till.
Hon är ekonomiskt tryggad i resten av livet och har råd att fladdra runt bland de berömda turistorterna.
Carolina Klüft kan vara ännu en som – ekonomiskt oberoende – håller sig kvar i det sällskap hon gillar bäst bara för att det helt enkelt roar henne – och säkert för att hon tror att hon ännu inte gjort sin bästa tävling. Där kan hon ha fel.
Det är en särskild lyx att kunna leva så. Den tillkommer dem som lagt världen för sina fötter. I rätt sport.
Ole Einar Björndalen är 38 år och vinner alltjämt skidskyttetävlingar i världscupen. Det är många som håller liv i karriären upp till 40-årsåldern. Fler lär det bli.
Hur kommer det sig? Hur är det möjligt?
Sannolikt är de bättre grundtränade än för 25-30 år sedan. (Å andra sidan tävlar de mera och tuffare).
De sköter sig bättre.
De är professionella, styrs av skickligare ledare.
Det har tillkommit nya incitament för att fortsätta karriären: 1/ de började med idrott så tidigt att de inte kan något annat, 2/ de har gjort idrotten till sitt yrke, idrottskarriären har gett dem den enda utbildning de har och de vill förlänga tiden som produktiva yrkesmänniskor så länge som möjligt.
Men när slutet än kommer är det en ny fas i livet som skall hanteras. Alkohol och psykosociala problem är inga ovanliga hot, att tappa sin identitet så tidigt är förvirrande. Ytterst få klarar att köra två karriärer parallellt för att odramatiskt kunna glida över i sitt andra jag. En dylik gardering är särskilt viktig i sporter med klent pekuniärt utbyte.
”Det är klokt att ha riskspridning i sin identitet”, som Göran Kenttä, filosofie doktor i psykologi, uttrycker saken.
Mona Sahlin och Maud Olofsson gjorde ett rekordförsök i billig populism för att få gehör för ett skattefrälse för idrottsfolk som tjänar stora pengar under en kort tid i livet. Det var i samband med att Pernilla Wiberg kommit i onåd hos skattemyndigheterna.
De gick totalt ner sig i dyn i ett desperat röstfiske.
Nej, många som lyckats bra med sina idrottskarriärer klarar sig väl också i andra yrken. Därför att de är vana att jobba hårt, de är målinriktade, vill se resultat, vill bli bra, klarar konkurrens.
Björn Ferry har redan köpt skog som han vill ägna sig åt när bomsalvorna tystnat.
Peter Forsberg har köpt in sig i bilbranschen.
Mats Sundin har skänkt två miljoner till forskningen i väntan på att han hittar en berikande sysselsättning. I deras fall är det ju att lyxigt bekymmer. Det är inte pengar som skall in, det är tid som skall göras meningsfull, inre behov som skall tillfredställas.
Mina tankar går i första hand till alla dem som satsat lika mycket tid och ansträngning, som försakat lika mycket, tjänat mycket sämre men ändå försörjt sig på sporten utan att ekonomiskt kunna säkra framtiden. De hade inte tillräcklig begåvning för att få vara med i det stora miljonlotteriet, de tillhörde vattenbärarna, servicepersonalen som skulle få stjärnorna att lysa men förmådde aldrig skapa sig själva ett varumärke med livslång hållbarhet.
De är många. Inte minst i sporter som ishockey och fotboll.
Många lever gott så länge karriären bär. Därför att alltför många klubbar betalar löner de egentligen inte har råd med också till relativa medelmåttor.
Men det är när karriären obevekligen är över för idrottens arbetarklass som de stora bekymren kommer. Om Reinfeldt får bestämma kan det alltjämt vara 45 år kvar av yrkeslivet.
Jag har en känsla av att alltför många oroar sig alltför lite för morgondagen.
Och att vi inte tillräckligt mycket debatterar och funderar kring idrottsfolkets behov av att skaffa sig dubbla identiteter.