Det var sol den sommaren. Sydeuropeiskt varmt och alla tillresta som hoppats (?) få se isbjörnar på gatorna blev besvikna och de varma tröjorna de tagit med sig på resan till det arktiska Sverige behövde aldrig användas.
Stockholms-OS är ett vackert idrottsminne. 1912. Det var det året då Titanic förliste, Strindberg dog, Prins Bertil föddes och Hjalmar Söderberg skrev den underbara romanen ”Den allvarsamma leken.” Den hade förstås inte ett dugg med idrottens lekar att göra.

I Stockholm deltog för första gången alla världsdelar, för första gången antogs ett regelverk som hela världen kunde acceptera, för första gången användes målkamera och för första gången noterades en exakt publiksiffra. 327 288. Man kan säga att de moderna, välorganiserade olympiska spelen föddes i Stockholm.
Så var det och så kommer det att förbli; Stockholm som en vacker och betydelsefull milstolpe i raden av minnesvärda olympiska värdstäder. Det är nog bra så. Stockholm har gjort sitt i de olympiska sammanhangen.

Det misslyckade försöket att få spelen igen 2004 under mottot ”Feel the light” kappsejsade.  Sverige är för litet (inte till ytan men till invånarantalet) och behovet av gigantiska arenor finns inte. Entusiasmen har i varje fall hittills saknats. Inte ens idrottsrörelsen har varit särskilt övertygad eller drivande, höjdarna i Sveriges Olympiska Kommitté kanske de mest skeptiska av alla.
Efter misslyckandet 1997 (då omröstningen gjordes i Lausanne) tycktes de flesta inse det.

Döm om min förvåning när en kvintett socialdemokratiska förtroendemän för ett tag sedan undertecknade en artikel under Brännpunkt i Svenska Dagbladet med rubriken ”Stockholm bör söka sommar-OS”. De ger sig inte. Det är visserligen sant att de olympiska kandidaturerna numera ofta initieras och genomdrivs av städer och regioner, alltså politiker, oftast inte av en brinnande önskan från idrottsfolket. Förra gången skedde den delvis (initialt) illa skötta och dåligt förankrade kampanjen i samråd mellan politiker och näringsliv. Generalen hette som ni minns Olof Stenhammar. Han var lika mutvillig som alla andra.

Det finns många städer och länder före i kön att få arrangera olympiska spel. Ansökningarna tillkommer numera oftast med en (illa) dold agenda. Idrottsfesten är inte drivkraften. Det är städer, stater, regioner som med hjälp av olympiska spel vill skaffa sig handelspartners, näringslivsuppsving, turism, infrastruktur i form av flygplatser, motorvägar etc. De fem ringarna är bara magneten för helt andra syften. Rent affärsmässiga. Inget fel i det. Eller som i Pekings fall rent politiska och ekonomiska och för att tvätta en smutsig byk. Det gick väl ”sådär”.

De företag med globala ambitioner som leker på den här arenan är inte intresserade av pytteländer som Sverige. I Asien, Afrika, gamla öst och i Sydamerika finns betydligt större och ekonomiskt intressantare städer att satsa på. I gatunätet i det olympiska monopolet är Sverige bara en liten återvändsgränd som ingen vill köpa.

Den ekonomiska krisen, som flera av världens ledande ekonomer tror kommer att vara betyg längre än vad den svenske finansministern siar i sina prognoser, kommer också att spela in. Att sätta igång en allvarligt menad kandidatur för olympiska sommarspel kräver statliga garantier i en omfattning som i varje fall den nuvarande regeringen knappast kommer att kunna svara upp med i ett läge då ”ansvar för statens finanser” blivit ett mantra.
Som sagt, i ett läge då tveksamheter hörs, både från idrottsrörelsen och de olympiska höjdarna, är det nog lönlöst att dra igång nya olympiska projekt i Stockholm.

”Feel the light” får bli ”Leave the fight”.
Vårda minnet av Stockholms solskensolympiad istället. Och minns att Sverige en gång lämnade ett betydande bidrag till den makalösa utvecklingen av de olympiska spelen. Gott så.