Publikfiaskot på Globen är alltså inte mycket att bråka om. Det flesta av oss väljer numera bort verkligheten och ser idrott på TV. Man slipper resa, slipper stå i korvkö, slipper halvfulla män i fula hattar, slipper skrålet, skränet, ölmuggarna. Bekvämare hemma, tydligare, närgångnare. Verkligheten är överskattad. Men med detta sagt; vad rör sig i hjärnor på män som tror att en tvåbarnsfamilj skall betala 12.280 kronor för att se Sverige-Norge, plus en hög påtvingade skitmatcher? Som att när man köper ny bil man också måste betala för två begagnade som man inte vill ha, inte behöver.
Nu ändrade sig Förbundet under galgen och sålde singelbiljetter men trots fiaskot i öppningsmatchen kostade en bra biljett till Sverige-Danmark 1.465 kronor.
Direktörspriser! Den legendariske hockeybasen Richard Fagerlund sa en gång, då när också hockeyn hade huliganbråk och säkerheten på arenan var hotad, att ”vi kommer att bygga bort problemet.” Klartext: i morgondagens lyxiga arenor kommer vi bara att ha en städad, köpkraftig publik som vet hur man uppför sig.
Vad är det för publik Svenska Ishockeyförbundet vill ha? Sin kärnpublik eller ”slipsarna” som kommer för snittarna och champagnen? Vilka umgås man med, vilka kan man relatera till? Vet de vad en liter mjölk kostar?
Hockeypamparna fick precis det smisk på fingrarna de förtjänar. Av folket – som inte gick dit. Av spelarna – som kände sig lurade på festen. Av recensenterna.
Tretton NHL-proffs är hemma för att spela VM. Inte för att de är så sugna på hockey efter en lång säsong, men för att ett VM hemma, med rätt sammansatt lag, kan bli en oförglömlig upplevelse. De vill spela inför den publik som de en gång hade härhemma, en trogen, genuin sportpublik. Som möjligen kan vara beredd att betala femtonhundra kronor för en finalbiljett – men absolut inte för en gruppspelsmatch mot Danmark som är vunnen på förhand. NHL-spelarna vill ge vanligt folk lite förgyllning av vardagen, inte vara gräddbakelser på de redan övergöddas bord.
Det finns en girighetsmentalitet i Svenska Hockeyförbundet som jag hört många klaga på genom åren. En övervärdering av varumärket hockey kan hända. Eller en överskattning av verkligheten? Hur kommer framtidens idrottsupplevelser konsumeras? Finns det ett tredje alternativ till verkligheten och TV-soffan? Ja, jag tror det. Och någonting för klubbar, kommuner, bolag – vilka det nu är som äger arenorna – att fundera över.
Jag jobbar i år som programledare på Casino Cosmopol i Malmö, där man i den gamla restaurang Kungsparkens festvåning gör sportshow med jättestorbild, suveränt ljud och dit folk kan köpa biljetter, mat och dryck och följa de stora matcherna. Bl a Champions League och Sveriges EM-matcher i fotboll i sommar. Fullsatt, underbar stämning, ljud och bild av högsta klass. En fantastisk upplevelse. Bekvämt och njutbart och med alla detaljerna i repris. Gemytlig gemenskap. Bättre än verkligheten.
Vi var i Växjö, ”ekonomikrönikören” Dan Persson och jag och föreläste och debatterade arenor med ett antal kommuner i Jönköpings län. Där fanns oro för förbundskrav, osäkerhet om framtida ägande och drift, ett massa frågetecken uppradade mellan allmännyttan och bolagiseringen. Hur skall arenor bära sig? Det grasserar ju en arenapandemi i Sverige. Betänk att en allsvensk fotbollsklubb har femton matchtillfällen per år. Några busslaster drar iväg till bortamatcherna. Men varför gör man inga publika events på sin arena när laget spelar borta?
Med dagens fantastiska teknik finns alla möjligheter. Storbild på arenan, publiken i ena kurvan, restauranger och barer öppna. Alla arenor i landet är underutnyttjade. Och det finns en kraft, en gemenskap och en upplevelse som idrotten ännu inte tagit vara på; gör hemmamatch även av bortamatcherna, håll kvar publiken, skapa fest och underhållning och stärk klubbkänslan och varumärket ännu mera.
Mitt emellan TV-soffan och den levande arenan finns det optimala konceptet. Kan det göras i varenda ishall också så blir kanske förbundsstyrelsen ensam i Globen nästa VM-premiär.