Efter det gick HIF rakt in i allsvenskan där laget inte förlorade förrän i omgång 8, 2-1 borta mot AIK.

Full fart framåt igen och det dröjde till omgång 26 innan nästa förlust drabbade de röd-blå, 3-2 borta mot Elfsborg. Den tredje förlusten i allsvenskan kom i näst sista omgången. Också på bortaplan, Gefle IF vann med 2-0. Alltså var HIF obesegrat hemma på Olympia hela 2011 – de tre cupmatcherna vanns alla.
För att göra historien fullödig ska nämnas att HIF under året också sålde fyra av sina mest framträdande spelare: målskyttarna Alexander Gerndt och Rasmus Jönsson men också mittförsvararna Marcus Nilsson och Peter Larsson (lån som lämnades tillbaka till FC Köpenhamn). Ändå mer fullödig blir den när Alvaro Santos återkomst under hösten från Gais, redovisas
”HIF säljer guld för pengar” vitsade de mest fyndiga.

Sant är att HIF fick in en förfärlig massa pengar men guldet släppte man inte från sig – hela vintern står nu pokalerna för segrarna i de tre förnämsta svenska klubblagsturneringarna uppe på Olympia.
För alla pengarna köpte man också sympati genom att betala tillbaka det lån som Helsingborgs stad stod för när den ekonomiska situationen för några år sedan var som mest prekär. Diskussionens vågor gick höga i staden på den tiden. Många tyckte det var fel av staden att satsa pengar på ett misskött (ekonomiskt!) HIF och ville betrakta lånet som en gåva (eller mera rakt på sak uttryckt, ”staden kastar bort pengar”).

Vinnare i Supercupen, Allsvenskan och Svenska Cupen och samtidigt skuldfri – det har varit ett bra 2011 för Helsingborgs IF.
Segern i Svenska Cupen, som fullbordade triumfåret, vanns den 5 november.
3-1 mot cupspecialisten Kalmar FF (tre finaler under de senaste fem åren) var ett bevis på HIF:s särställning även i Svenska Cupen under året.
I tur och ordning besegrade Landskrona BoIS med 4-2 efter förlängning, Trelleborgs FF med 2-1, Elfsborg med 2-0, Örebro SK med 3-1 och så samma siffror i finalen mot Kalmar FF.
Det var en prestation av yppersta klass att en vecka efter det omfattande officiella guldfirandet för segern i allsvenskan ta sig samman och på ett så övertygande sätt vinna cupfinalen.

Gediget uppifrån och ned
Just det gedigna vardagsknoget har varit HIF:s kännetecken under året. Ett slit som har präglat föreningen från nyvalde ordföranden Claes Ohlsson, med grundlig och omfattande erfarenhet från småklubbsvärlden och inte mindre det oglamorösa arbetet i ett distriktsförbunds styrelse, ned till ungdomsledare på basplanet. Tränarna med Conny Karlsson inte att förglömma. Visserligen har han inte haft mycket att behöva skylla bort under året men inte ens tanken på att skrika högt så fort det finns möjligheter att kritisera domarna för fel beslut vid ett inkast i höjd med mittlinjen verkar ha funnits hos honom. Däremot har han vid mer än ett tillfälle medgivit att hans lag både haft tur med studsande bollar och domslut.
I längden inbillar jag mig att det gör spelarna bättre än att ständigt få gehör hos ledningen för egna dumheter.

HIF – målvakternas förening
Nu vinns i och för sig sällan fotbollsmatcher vid sidan av planen men den lågmäldhet som präglat HIF tror jag har spelat en stor roll. Det väsentliga för resultaten är vad som görs på planen, inte det som sägs före eller efter matcherna.
Gerndt och Rasmus Jönsson var tillsammans med målvakten Pär Hansson – den sistnämnde på väg att förlänga HIF:s genom alla 104 åren så gedigna målvaktstradition, Sigge Lindberg, Folke Fries, Kalle Svensson, Sven Andersson – profilerna i ett tidigt skede (och så länge Gerndt och Rasmus Jönsson fanns kvar).
Efterhand utkristalliserades ytterligare ett par spelare som jag menar ”vann” åtminstone serien åt laget, innermittfältarna May Mahlangu och Ardian Gashi. Både egentligen ganska anonyma som så gärna blir fallet när spelare inte är aktuella för landslaget vare sig i Sverige eller i sina hemländer. Kanske viktigt lägga till att hemländerna, respektive Norge, sällan gör sig bemärkta i de stora fotbollssammanhangen.

Slog ut landslagstrio
Mahlangu utsågs vid Fotbollsgalan till svensk fortbolls bäste innermittfältare under året (övriga nominerade var Kim Källström, Sebastian Larsson och Anders Svensson) och det hedrar dem som fastnade för hans namn nästan lika mycket som Mahlangu själv ska hedras. Det är sällsynt se två innermittfältare (”halvbackar” sa vi förr) som förstår och kompletterar varandra så bra som HIF-paret Mahlangu/Gashi gjort under året.
Jag tror att HIF accepterar att det dröjde ända tills i november innan de utsågs till Månadens Idrottsskåning(ar). Juryn vill gärna ha sagt att den hela året varit medveten om att den vid kniviga jämförelser kunde lägga HIF åt sidan eftersom föreningen månad efter månad ”levererade” det som krävs för att utses – bra resultat!
    
ROGER GOTTFRIDSSON