I dagsläget ägnar sig 30 procent av den vuxna befolkningen och 20 procent i åldrarna 50-65 år åt regelbunden motionsaktivitet. Vi befinner oss alltså långt från de rekommenderade minimifordringarna för ett hälsosamt liv.

Idrottsrörelsen är av tradition till för barn och ungdomar med oftast en inriktning mot tävlings- och elitidrott. Detta innebär att de som inte känner att de är tillräckligt duktiga för att hänga med de andra, eller som inte vill träna mer än 1-2 gånger i veckan, förr eller senare slutar idrotta. Samhället stöder barn- och ungdomsidrotten genom Idrottslyftet i form av riktade insatser för att få fler att delta i idrott och att hålla på längre upp i åldrarna.

Hur vill unga människor idrotta? Ungdomarna säger att de vill ha roligt, men inte nödvändigtvis bli bättre. En studie av elever på grund- och gymnasieskolor visade att vi kan nå 80 procent av de fysiskt inaktiva eleverna. Så många av eleverna ville bli mera fysiskt aktiva än idag. De motiv som framför allt nämndes för att bli fysiskt aktiv var att må bättre, gå ned i vikt, bli starkare och att få en snyggare kropp. De huvudsakliga skälen för att vara fysiskt inaktiv var lättja, vill inte bli uttittad, rädd för att göra bort mig, frihet att bestämma över sin egen fritid och föräldrar som inte pushar.

Några svar som förvånar är ”frihet att bestämma över sin egen fritid” och ”föräldrar som inte ”pushar”. Ungdomarna känner alltså att idrottsföreningarnas träningar på fastställda tider innebär en inskränkning av den egna friheten. Man vill i stället syssla med idrott när man själv ”känner” för det. Det framkom också att några ungdomar var avundsjuka på klasskompisar som hade föräldrar som uppmuntrade dem till idrott. I många fall kan alltså föräldrarnas insats vara av avgörande betydelse.

Denna studie och statistiken på dagens motionsvanor visar tydligt att något nytt måste göras. Jag föreslår: 1) Starta nya idrottsföreningar utan tävlingsverksamhet och 2) Öppna de kommunala idrottshallarna för spontana idrottsaktiviteter. Detta skall ske genom en helhetssyn på idrottandet där individen, föräldrarna, idrottsföreningarna och kommunen samarbetar i syfte att åstadkomma en livslång fysisk aktivitet under roliga former.

För att förverkliga idén om idrottsaktiviteter utan tävlingsinslag, tror jag att den mest framkomliga vägen är att starta nya idrottsföreningar. Det är inte ambitionen att alla skall bli bättre, att träningsdosen ökar med åldern och att målet är att vinna tävlingar som är avgörande, utan utgångspunkten är vad deltagarna vill. Ett sätt att stimulera bildandet av sådana, nya idrottsföreningar kan vara att använda Idrottslyftsmedel. Vilka krav som skall ställas på en sådan förening bör växa fram i dialog med regeringen och idrottsrörelsen. Ett förslag är att sådana idrottsföreningar bör ha minst fyra idrotter på sitt program, två individuella och två lagidrotter. Vidare att ledarna har någon form av idrottsledarutbildning som, utöver specialidrottskunskap, skall innehålla vetenskapligt grundade inslag av vilken ledarskapsstil som barn och ungdomar mår bäst av.

Dessutom bör ett samarbete ske med traditionella idrottsföreningar. Det skall alltså vara möjligt att en individ börjar i en förening utan tävlingsinslag, men blir så biten av en viss idrott att han/hon vill byta till en förening som erbjuder tävlingar. Men om man inte vill träna fem gånger i veckan, skall det också vara möjligt att gå från en traditionell idrottsförening till en idrottsförening där sådana krav inte finns. Detta skulle gynna både motions- och elitidrotten.

För att tillgodose ungdomarnas behov att få idrotta när de själva vill, skulle man kunna öppna idrottshallarna två timmar om dagen för spontanidrott. Kommunen skulle tillhandahålla ledare och idrottsredskap och även erbjuda möjlighet att prova nya former av fysisk aktivitet.

Genom att skapa en arena för samverkan mellan
• Föräldrar, som vill att deras barn skall vara fysiskt aktiva,
• Idrottsföreningar, som erbjuder idrott i olika former,
• Skolan, som kan svara för lektioner i hälsa, livsstil, kost och motivationsmässigt lägga grunden för livslång fysisk aktivitet och
• Kommunen, som kan ge de lokalmässiga förutsättningarna för spontanidrott
kan vi få fler människor att bli fysiskt aktiva hela livet och därmed må bättre.

Erwin Apitzsch
Docent i idrottspsykologi
Lunds universitet
Erwin.Apitzsch@psychology.lu.se


(Publicerad i SvD 13 feb 2011)