När rf.se besöker Solna Klätterklubb är Ella Törnquist, hennes syster Maja som inte har någon funktionsnedsättning utan bara hänger med, och Axel Sjögemark där för att klättra. Alla tre är ivriga att komma igång och har svårt att vara tålmodiga nog att först få klätterselen på plats. Instruktören Andreas har varit med länge och har tålamodet och pedagogiken som krävs. Först lägger klättraren ut selen och sedan är det ett ben i taget som gäller.

– Av klättring blir man säker och man måste vara stark, berättar Ella som är nio år gammal.

Farmor till Ella och Maja är med och hon förklarar att Ella menar säker som i självsäker. Ella har klättrat i ungefär ett år efter att hon gått på klätterskola, och sedan hon fått berätta för klasskamrater om sina äventyr har självförtroendet växt och Ella har blivit småtuff ur en positiv bemärkelse.

Axel Sjögemark är 12 år och har klättrat längre, i nästan tre år. Han far upp för väggarna i ett jehu. Andreas får mana på honom att välja svårare vägar på väggarna.

– När jag klarar en vägg blir jag glad och tänker jippi jag klarade det, förklarar han tjusningen med klättringen som tar honom tio-tolv meter upp i luften.

Höjdrädd är han inte. Efter att han förklarat att man måste vara stark i armar, ben och i magmusklerna är det dags för kvällens sista vägg.

Jessica Sjögemark är Axels mamma och hon märker skillnad i Axels motorik sedan han började klättra. Styrkan i bålen och träningen av balansen har utvecklat honom.

– Här får man också lov att vara långsam och det är en individuell aktivitet utan jämförelse med andra, säger hon om fördelarna med klättringen.

Förutom att se sin son bli riktigt glad över att ha klarat en svår vägg.

En dryg timmas klättring gör vem som helst trött, och alla säger tack och hejdå till Andreas. Att utmana sig själv en gång i veckan tar på krafterna och det är tre fysiskt och mentalt trötta barn som lämnar lokalen. Men med leenden på läpparna.


Mer om Solna Klätterklubb