Moses stentavlor - budord 2: Idrotten är bäst på att själva veta när och hur vi gör mest nytta

Styrelsens beslut är dock inte helt fritt, regeringen har redan bestämt att till exempel 550 miljoner ska gå till Idrottslyftet, 18 miljoner ska läggas på idrottsforskning och 30 miljoner på kampen mot doping. Till det ska lägga att RF fått ytterligare 64 miljoner kronor för att utveckla verksamhet för nyanlända flyktingar.

Statens stöd till Svensk idrott bygger, liksom kommunernas, på uppfattningen att idrottsrörelsen gör en samhällsnyttig insats. Men också på att idrottens självständighet är en förutsättning för den samhällsnyttan. Idrottsrörelsen är ingen leverantör av beställda samhällstjänster, utan består av lokala föreningar där människor slutit sig samman för att ägna sig åt ett gemensamt intresse. Det är medlemmarna, inte staten eller kommunerna, som bestämmer vad föreningen ska göra.

Det här är vad Thomas Peterson i idrottsutredningen ”Föreningsfostran och tävlingsfostran” kallade för det implicita kontraktet mellan staten och idrottsrörelsen. Staten sätter mål för det statliga stödet ska åstadkomma (samhällsnytta), där definitionen av samhällsnytta har varierat över åren.

Men idrottsrörelsen avgör själv hur de målen ska uppnås. I vårt idéprogram Idrotten vill uttrycks det så här:

Idrottsrörelsen värnar också om sin självständighet – rätten att själv, i en demokratisk process bestämma över mål, inriktning och verksamhetsformer. (…) Vi kan dock självklart samarbeta med olika samhällsorgan, företag och andra organisationer utifrån gemensamma mål – men bara så länge detta samarbete sker med respekt för idrottens suveränitet som folkrörelse och dess egna intressen.

Både Idrottslyftet och de nya pengarna till verksamhet för nyanlända är exempel på ”beställningar” från staten som vi med glädje accepterat eftersom de stämmer överens med vår egen vilja att utveckla verksamheten i syfte att nå nya grupper – själv grunden i vårt pågående strategiarbete.

Men det finns också en risk, både centralt och lokalt, att springa dit pengarna finns. Att ägna sig åt ny verksamhet, inte för att medlemmarna vill det utan för att utomstående betalar för det. Det är en väg som, om den beträds, kan leda till att hela syftet med organisationen tappas bort och jakten på pengar blir ett självändamål.

När riksidrottsstyrelsen nu ska besluta om fördelning av det statliga stödet kommer vi därför att utgå ifrån det strategibeslut Riksidrottsmötet i maj tog. Det är vår kompass för hur vi ska utveckla verksamheten och vilka externa ”uppdrag” vi ska ta på oss. Och där blir en central uppgift under det kommande året att ge förbund och föreningar stöd att skaffa sig en egen motsvarande kompass.

För mer information kontakta

Björn Eriksson
Ordförande Riksidrottsförbundet och SISU Idrottsutbildarna
070-626 46 06