Befinner mig nu på det årliga nordiska idrottsmötet, denna gång under Ålands idrottsförbunds värdskap. Vi befinner oss på en fantastisk liten ö som heter Silverskär och ligger en kvarts båtresa ut från norra delen av Åland. Här har tiden stått stilla sedan 50-talet, kan man tro vid första anblicken. Och utvändigt stämmer det, inga bilar - nej inte ens någon väg finns - utan endast stigar mellan husen. Men invändigt är husen renoverade med varsam hand. Vi konfererar på övervåningen i en gammal lagård, och några av oss bor på nedervåningen i den i väldigt trevliga rum. All mat lagas med lokala råvaror - alltså mycket fisk, bär och svamp.  Och perfekt för ett möte som detta, vi är ett trettiotal deltagare som här kan vara helt för oss själva och verkligen borra ner oss i frågor som berör den nordiska idrotten.

Fredagens möte inleddes med rapporter om aktuella frågor från respektive land, som har beröring för övriga. I dessa sammanhang är vi inte endast de fem länder som vi normalt förknippar med Norden, utan dessutom också Ålands, Grönlands och Färöarnas Idrottsförbund. Därefter jobbade vi med några tydliga teman: strategier för representation i internationella organisationer, den nordiska idrottsmodellen och "hot" mot idrotten.

Momsfrågan har ju som bekant upptagit mycket av vår tid under en ganska lång period nu. Läget i processen nu är att EU-kommissionen bearbetar de grönbokssvar som kommit in. 8000 svar har kommit in, varav 1000 från Sverige – och jag vågar lova att merparten är från idrottsföreningar. Ca 600 föreningar har skickat kopia på sina svar till oss, men långtifrån alla har gjort det så siffran är säkerligen högre. Bra jobbat!! Resultatet, d v s någon form av förslag från Kommissionen, ska enligt tidigare uppgifter komma innan årsskiftet. Frågan är väl om detta blir den högst prioriterade striden att ta inom EU just nu, med tanke på det finansiella läget i Europa och världen. För inte lär det bli okontroversiellt att försöka harmoniera momssystemet….

Hur som helst så är det viktigt att fortsätta trycka på, och att göra det tillsammans – och då blir det gemensamma uttalandet som mötet nu ställt sig bakom EN av många viktiga faktorer som måste samverka i den fortsatta kampen mot att föreningar ska behöva redovisa moms.

Som ”gästföreläsare” på mötet fanns Jan-Erik Enstam, rådsdirektör på Nordiska Ministerrådet med, för att berätta mer om deras uppdrag och syfte med verksamheten. Enkelt uttryckt är hela idén med rådet att länderna ska bevara och utveckla samarbetet på de rättsliga, sociala, kulturella och ekonomiska områdena. Idén är också att de nordiska länderna bör samråda för att stärka inflytandet i olika internationella organ. Han gav en tydlig och inspirerande bild av historiken kring det nordiska samarbetet – det är ingen tvekan om att vi har ett starkt gemensamt kulturarv även om vi också har våra olikheter.

Informationen från Nordiska Rådet satte in vår agenda och vårt arbete på nordisk nivå i ett tydligt sammanhang. Det blir så uppenbart att det är viktigt för oss att samarbete för att bevara och utveckla förutsättningarna för idrottens föreningsliv – precis som vi gör i momsfrågan! För DET är verkligen en del i det typiskt nordiska kulturarvet!

En annan punkt på vår dagordning ”dockade” också in perfekt mot detta – nämligen strategier för internationellt arbete. Även denna fråga var en tung punkt på förra årets möte, då bl a Arne Ljungkvist gav oss en utmärkt inblick i det långsiktiga strategiarbete som krävs för att överhuvudtaget behålla de positioner som tagits i internationella och europeiska organisationer. Här kommer vi efter mötet att direkt sätta igång ett gemensamt arbete för att stärka denna strävan, kanske blir det i form av utbildningsinsatser på hög nivå. Ett konkret, välbehövligt och förmodligen också brådskande arbete!

Idag var vår tidigaste resmöjlighet att ta färjan till Kapellskär kl 13.00, som i skrivande stund alldeles strax ska gå. De flesta deltagare reste med färja eller flyg på eftermiddagen, så vi hade en förmiddag med bra möjligheter att fortsätta prata informellt. Men vi hann också med en båtresa bland kobbarna i den åländska skärgården – och både Erik Strand och jag fick upp varsin gädda som avslutning på en härlig helg med ett riktigt bra Nordiskt Idrottsmöte!

Skriv en kommentar!

2 kommentarer

Idrotten tar aldrig semester. Varje dag, året runt pågår träning och tävling (kanske inte julafton och nyårsdagen, men förmodligen alla andra) runt om i Sverige och internationellt. Ändå ger sommaren bra möjligheter till lite distans till, och därmed reflektion över, åtminstone den verksamhet som jag befinner mig i ”till vardags”.

För egen del har sommaren varit toppen, och ännu återstår tack och lov mycket av den! Jag har haft turen att befinna mig i bra väder nästan hela tiden. Bra väder är i min smak inte nödvändigtvis 30 grader och strålande sol, utan jag trivs bäst när det är 20-25 grader och sol varvat med lättare moln. Huvudsaken att man kan ha sina sommarkläder och att det går att bada!! Och grilla såklart ;)

I förra bloggen lovade jag att återkomma om problematiken kring Konkurrensverkets beslut mot Svenska Bilsportförbundet, för att försöka ge en bättre bild över vad frågan egentligen handlar om.

Det hela började redan 2008 då en funktionär (med funktionärslicens) anmälde Svenska Bilsportförbundet (SBF) till Konkurrensverket. Skälet var att han, med licensen som grund, öppnat egen rörelse med utbildningar och tävlingsverksamhet. SBF påpekade då att detta var grund för att dra in hans licens, varpå han anmälde SBF för konkurrensbegränsande åtgärder och missbruk av dominerande ställning

Rent formellt riktar sig anmälan mot den bestämmelse som grundar sig i 8 kapitlet 8 § i RFs stadgar, den s.k ”lojalitetsregeln”. Den innebär att medlemmar inom idrottsrörelsen förväntas vara lojala mot idrottens regelverk – alltså lojala mot de beslut man själva direkt eller indirekt varit med och fattat. Det handlar alltså inte om en renodlad ”bilsportregel”, och därför blir denna fråga så principiellt viktig för hela idrottsrörelsen. Det beslut Konkurrensverket tillslut fattade (kom i maj 2011) lyder så här: Sv Bilsportförbundet ska ändra punkterna 7.1 och 7.2 i sina Gemensamma bestämmelser så att de inte längre begränsar möjligheten för licens-innehavare att anmäla sig till, delta i eller inneha uppdrag vid bilsporttävling som inte sanktionerats av Sv Bilsportförbundet, utöver vad som är nödvändigt och proportionerligt. Att KKV sedan ”mildrat” beslutet genom skrivningar om vikten av att respektera idrottens särart hjälper ju föga när man i praktiken inte tar någon som helst hänsyn till särarten.

Men är det där så farligt då? Det är väl bra med ökad konkurrens! Och: idrotten behöver ju fler tävlingar, inte färre… Idrotten behöver bli mer kommersiell (alternativt: idrotten är för kommersiell). Nu överdriver ni väl ändå lite! Ja, det är några kommentarer som jag mötts av kopplat till ärendet och jag ska nu försöka förklara varför vi ser saken så principiell.

Ytterst påverkar det nämligen idrottens självständighet och idrottens särart högst väsentligt: vem ska bestämma över idrottens regelverk - och på vilka grunder ska man göra det? Konkurrensverkets beslut bygger till stor del på EU-lagstiftningen, och dessutom betraktar man från KKVs sida idrottens föreningar på exakt samma sätt som man ser på ett företag. Därför vill jag passa på att säga till er som tycker att det idag är långt till besluten inom idrotten: det är ingenting mot hur det kommer att bli i framtiden om KKVs beslut blir det som sedan gäller…

Vår uppfattning är solklar: det är idrottens medlemmar som själva ska fatta beslut om sina tävlings- och bestraffningsregler. Och – idrotten är internationell till sin karaktär. Inte många verksamheter i världen kan visa en så stark koppling mellan (i Sveriges och nordens fall) den lokala idrottsföreningen via det nationella specialidrottsförbundet till respektive idrotts internationella förbund. Idrotten känner inga gränser – åtminstone inga EU-gränser. Hur ska det fungera i framtiden om EU (som ju inte ens omfattar hela världsdelen Europa) ska diktera såväl den lokala som den internationella idrottsrörelsens tävlingsregler? Det är nämligen det som nu håller på att bli fallet.

Om det är EU:s konkurrenslagstiftning som ska tillämpas på föreningslivet, och om föreningar ska jämställas med företag – vad blir då följderna i nästa steg? Kommer kommunerna att fortsätta kunna subventionera föreningarnas hallhyror alternativt behålla sin nolltaxa? Kommer stat och kommun att kunna ge bidrag? Sådant måste ju i så fall snedvrida konkurrensen och störa neutraliteten. Jo – dessa frågor är definitivt befogade att ställa sig.

I sammanhanget vill jag påpeka några saker. Det handlar inte om att vi (SF, IF eller RF) har något slags monopol på idrott. Det har vi aldrig haft, och ska inte ha. Konkurrens får finnas hur mycket som helst och det gör det i de flesta idrotter. Det handlar inte heller om att ”allt ska vara som det alltid har varit” – tvärtom! Idrotten om någon följer och måste följa samhällsutvecklingen, men behöver också kunna stå emot där det är befogat. Inte heller ska vi vara någon isolerad företeelse som inte samverkar med andra delar av samhället – tvärtom så är idrotten ofta en motor i att samverka med näringsliv, offentlig sektor och andra organisationer. Vad det handlar om är att vi måste ha rätten att i medlemskontrollerade ideella föreningar själva bestämma om våra tävlingsregler och stadgar, och också kunna följa respektive internationellt SFs bestämmelser. Och detta utan att EU-lagstiftningen på oklara grunder blandar sig i.

Vad händer nu då? RF har ända sedan anmälan bistått SBF och vi har lagt ansenlig tid och kraft under de ca 2,5 år som frågan funnits på bordet på att förklara sammanhangen för KKV. Nu har beslut meddelats och saken är överklagad till Marknadsdomstolen, och hur lång tid det tar innan ett beslut fattas där är svårt att säga men något år lär det nog ta. Skulle det bli förlust där så återstår möjligheten att överklaga till EU-domstolen men fokus är naturligtvis att klara hem det i den instans som nu är aktuell. Parallellt med den juridiska processen så kommer vi att intensifiera jobbet att informera framförallt politiker och deras tjänstemän. Våra politiker behöver nu sätta ihop ett antal frågor i relation till EU – jag tänker förstås särskilt på momsfrågan och denna, och ställa sig frågan hur långt in i det svenska föreningslivet det är rimligt att EU ska blanda in sig. Är verkligen så att verksamheten en vanlig svensk idrottsförening med ett par hundra medlemmar ”stör neutraliteten” och är konkurrenshämmande ur ett EU-perspektiv??

Skriv en kommentar!

0 kommentarer

Befinner mig på väg från politikerveckans Almedalen ner till Falsterbo och Falsterbo Horse Show. En inte helt okomplicerad aktivitet, men idag funkade det smidigt att flyga via Arlanda i alla fall.

”Som vanligt”, för det måste man väl få säga numera, gjorde vi onsdagen till Idrottens Dag. Rent konkret innebär det att vi ordnar seminarium, precis som i fjol två stycken till antalet, samtidigt som flera SF står för idrottsaktiviteter i själva Almedalsparken som såväl vuxna som barn får prova eller titta på. Idrottens dag avslutades med att vi tillsammans med Svenska Spel ordnade ett mingel för inbjudna personer plus att vi bjöd på VM-fotboll via storbildsskärm på Stora torget i Visby. Detta var nionde året som RF fanns på plats i Almedalen, men de första åren begränsade vi oss till just ett seminarium. Med åren har vårt engagemang successivt vuxit, och jag tycker att det inte är något snack om att vår satsning, numera ihop med SISU Idrottsutbildarna och ett antal SF, ligger helt rätt.

Varför jag tycker det? Någon självklarhet är det ju faktiskt inte, eftersom konkurrensen minst sagt är mördande. 1470 seminarier/arrangemang hörde jag nämnas, så någonstans runt det ligger väl siffran. Så att synas utifrån de premisserna gör sig inte själv – det kan jag lova. Och ”att synas” är åtminstone inte för oss något självändamål, utan vi måste få någon effekt av nedlagt arbete även efter att folk packat ihop och åkt hem från Visby.

Dagligen ges några specialtidningar ut i Visby. Resumé har i många år ”flyttat” till Almedalen för att spegla det som sker under politikerveckan, så varje morgon kan man ta sin tidning ur ett ställ och läsa recensioner och titta på vimmelbilder från en del av det som skett dagen innan. I år fanns även en gratis ”Almedalsvariant” av Expressen, en ”Expressen light” skulle man kunna säga, där man kunde läsa om ungefär samma saker fast annorlunda uttryckt. Inte ett ord om någonting som hade med idrottens dag att göra i någon av dem. Dock vill jag minnas att vi något år, kan ha varit i fjol, fått en notis i Resumé. Det kanske låter självupptaget, men lite konstigt tycker jag allt att det är. Jag tror ni kommer att förstå varför strax.

Vi arrangerade som sagt två seminarier, eller formellt RF ett på förmiddagen och SISU Idrottsutbildarna ett på eftermiddagen. Vårt seminarium löd under rubriken ”Vem ska bestämma idrottens regler?”, och handlade om hur EU allt mer blandar sig i idrottens inre angelägenheter – rent konkret i detta fall via Konkurrensverkets dom mot Svenska Bilsportförbundet (SBF) som avkunnades den 19 maj. Domen säger att SBF måste ändra i sina tävlingsregler, men innebörden är principiell för samtliga idrotter – och vad KKV gör är att de jämställer en förening med ett företag, och med det får inte konkurrensen ”störas” genom våra regler. Effekten av det synsättet (förening = företag) kan bli mycket långtgående. Själva ämnet kommer jag att fördjupa mig i i min nästa blogg, men du kan också läsa lite mera på www.rf.se så länge.

Jag inledde genom att ge vår syn på innebörden av domen och vilka långtgående effekter den kan komma att få, och därefter gav oss Jörgen Hettne (jurist och bl a expert på EU-rätt) en förträfflig pedagogisk kortlektion i EU-rätt rent allmänt följt av detta case i synnerhet. Därefter följde diskussion – allt under ledning av Lennart Ekdal som även i år åtagit sig att vara moderator (och som även i år gjorde det förtjänstfullt). Över 90 personer (!!) kom till vårt en och en halv timme långa seminarium. Ämnet är ju inte det mest lättillgängliga, och ändå var alltså varenda stol upptagen – och deltagarna (en blandning av politiker, tjänstemän, idrottsledare och företrädare för andra organisationer) var verkligen aktiva och intresserade!! Känns jättebra.

Seminarie nummer två handlade om våra viktiga värderingsfrågor – ”Vad är världens bästa idrott, och hur når vi dit?”. Allt utifrån vår vision ”Svensk idrott – världens bästa”, och vårt värdegrundsarbete genom satsningen ”Värdefullt”. SISU Idrottsutbldarnas ordförande Pia Zätterström inledde, Lennart Ekdal höll i ordet och hela ämnet diskuterades utifrån tre perspektiv: föreningen, ledaren och individen. Och med för att ge sina erfarenheter var inga mindre än Visby Tennisklubbs ordförande och tränare, fotbollsledaren Tommy Söderberg och skidstjärnan Ida Ingemarsdotter. Och om det förra seminariet inte hade en ledig stol, så var detta överfullt. Vi höll på i en timme och fyrtio minuter, men jag tror att vi utan problem hade kunnat resonera kring ämnet i ett par timmar.

Så för att summera vårt nionde år i Almedalen så kan vi inte göra annat än att vara nöjda. Men att behålla en position, för det tycker jag vi kan säga att vi har skaffat oss, kräver sitt. Jag känner mig enormt ödmjuk inför att vi även i år fyllde Bryggarsalen – men direkt efter sommaren ska vi sätta oss och fundera på vad vi ska göra till nästa år. Angelägna ämnen, och vässa upp oss ännu ett snäpp är det som gäller!

Skriv en kommentar!

2 kommentarer

Skriver detta efter en ledig helg och med en veckas distans till 2011 års Riksidrottsmöte, RIM, i Uppsala. Riksidrottsmötet hålls varannat år, består av två stämmor, RF-stämman och SISU-stämman och pågår från öppningen fredag kl 13.00 till avslutandet som brukar vara ungefär vid lunch på söndagen. För styrelsernas del börjar RIM på sätt och vis redan vid torsdag lunch, för då har vi alltid styrelsemöten följt av en gemensam middag som i år var på Fyrishov.

För mig blir RIM alltid ett riktigt koncentrationsmaraton. Jag har ingen aning om hur många inlägg och yrkanden som görs (men det går ju att kolla om man vill) under dessa dagar, men vad jag vet är att jag lyssnat på i princip vart enda ett. Och just denna intensiva koncentration gör att det behövs lite distans för att kunna ha en riktitigt bra uppfattning om helheten.

Nu tycker jag att jag kan ha det, utifrån mitt eget perspektiv förstås, och jag tycker verkligen att det var en väldigt bra stämma! Bra debatt, konstruktiva förslag och yrkanden (plus de synpunkter som endast framfördes i form av "medskick" inför fortsatt arbete) som ledde till väl avvägda beslut och uppdrag till RS. Allting var väl organiserat och det praktiska flöt på jättebra. Mycket trevliga invigningsprogram med rim (att rimma, alltså ;) som en röd tråd. God mat, bra underhållning och trevlig idrottsfest på lördagen. Och, som vanligt, helt underbara förtjänstteckenmottagare! Känns otroligt bra att kunna titta tillbaka på ett sådant RIM!

Jag vill inte "gradera" frågorna och besluten, men om jag ändå ska nämna några så är förstås beslutet om en ny modell för SF-bidraget den första fråga som måste lyftas fram. Detta beslut berör, tydligare än något annat, samtliga SF - och därför blir det också en speciell fråga. Vi har jobbat med detta i ungefär tre och ett halvt år, och på förra RIM fattades ett delbeslut om vilka principer som skulle gälla för fortsatt bearbetning. Det förslag som RS nu lade fram för stämman var väl processat och hade också, som alla andra förslag, formulerats efter att ha gått igenom remissvaren från förbunden. Men hur än det är så går det inte att hitta en modell som blir perfekt för samtliga SF, och därför känner jag mig oerhört glad att vi ändå kunde gå i mål och få stöd för ett nytt sätt att fördela stödet till SF som bygger på betydligt större aktualitet än det förra systemet, och också på tydligare beräkningsgrunder utifrån den verksamhet som bedrivs.

Med oss från förra RIM hade vi flera utredningsuppdrag utöver SF-stödet. Övriga var "anslutningsutredningen", Idrotts-AB, jämställdhetsutvärdering och ny plan samt idrottens regionala organisation. Det "stora" som blev beslutet utifrån anslutningsutredningen får man väl ändå säga var att sänka tröskeln för nya förbund att kunna bli medlemmar i RF genom att kravet nu blir 25 föreningar istället för tidigare 50 (och 1500 medlemmar, vilket är en halvering det också).

Idrotts-AB är utan tvekan den fråga som varit mest omskriven och omtalad utanför idrottsrörelsen. Där blev beslutet att bibehålla 51%-regeln, men med den skillnaden jämfört med RS förslag att RS också ska fortsätta utreda frågan för att försöka hitta ett nytt sätt att "öppna upp" för de krav som ställs i några idrotter utifrån den allt starkare (och ständigt förändrade) internationella konkurrensen - OCH samtidigt se till att ingen tvekan råder om vart samhällsstödet till idrotten går (d v s till det det är avsett för, barn-, ungdoms- och föreningsverksamhet). Här vill jag gärna påminna om vad huvudskälet var när RF-stämman 1999 fattade det då historiska beslutet att i RFs stadgar möjliggöra för Idrotts-AB. Syftet var nämligen att åstadkomma en "schysst bodelning" mellan det ideella och det mer kommersiella. Så den modellen finns redan.  Idag talas nästan enbart om Idrotts-AB som en sorts "finansieringsform", ett sätt att attrahera riskkapital, men det var alltså aldrig huvudskälet då. Kan vara bra att veta.

Utvärderingen av vårt jämställdhetsarbete ledde fram till ett visst förändrat "angreppssätt" i vårt förslag till fortsatt arbete (som också blev stämmans beslut). Vi har bra planer mm, men de ligger "vid sidan om" - och vad vi måste klara av är att få in jämställdhetsarbetet som en mer naturlig del av vårt dagliga jobb. Målen ligger kvar, men sättet att jobba med dem ska förändras. Men det räcker inte att RF jobbar så, detta är ett arbete som måste genomsyras i alla led.

Så några ord om beslutet stämman fattade när det gäller den regionala organisationen, DF och SISU-d. Här är hela tanken att vi, RF och DF, behöver komma närmare varandra (och även DF och SISU-d, även om de flesta kommit långt där). Vi spelar ju på samma planhalva, och vi jobbar för bättre förutsätningar för föreningar och förbund - och det ska vi göra tillsammans i ännu större utsträckning! Därför togs DFs rösträtt och motionsrätt på och till stämman bort, men i gengäld ska vi jobba närmare (med bl a årliga konferenser) i syfte att på ett mycket bättre sätt fånga upp disktriktens synpunkter och önskemål inför och efter RIM.

Vi får också en ganska stor förändring i styrelsen. Ingemar, Hasse, Leif och Karin hade bestämt sig för att inte ställa upp till omval. Istället valde stämman in Lena Engström, Krister Clerselius, Tommy Ohlström och Björn Eriksson på fyra år vardera! Jag fick förnyat förtroende i ytterligare två år, och det är jag jätteglad över! Känner mig riktigt laddad att ta tag i de uppdrag som stämman gav oss!

Och som ett första steg rivstartade vi med presidiemöte på måndag kvällen direkt efter stämman, för att samla upp intrycken och frågorna. Tisdag bar det av till Bryssel för ett rundabordssamtal med bl a representanter för den kommissionär (Sementa) som ansvarar för moms- och skattefrågor. Onsdagen diverse möten.

Men i helgen har jag varit riktigt ledig, och då kan man reflektera på ett annat sätt. Två dagar  på Strömsholm blev det för att bl a titta på lag-SM i hoppning - och Strömsholm visade sig verkligen från sin allra bästa sida! Har också tränat för min gamla favorittränare (nu pratar jag ridning) som jag inte ridit för på 15 år, Lotta, som är på besök. Och - tro det eller ej: idag har jag äntligen tagit årets första (jo, det är tyvärr sant) joggingtur. 7 km blev det, lite längre än jag tänkt men jag hade sällskap som draghjälp.

En riktigt bra nedvarvning och uppladdning för kommande två år!

Skriv en kommentar!

1 kommentar

Våren har minst sagt kommit av sig, eller vad sägs om fläckvis med snö och 0,8 grader (varmt) i morse? Men inom idrotten råder högtryck i alla fall.

Om drygt tre veckor är det dags för Riksidrottsmötet, RIM, med såväl RF-stämma som SISU-stämma. I år håller vi till i Uppsala, och som vanligt är det en mängd frågor som ska avhandlas. I torsdags skickades bunten med stämmohandlingar ut till ombud och andra berörda, och samma dag lades samtliga RS förslag och motionssvar upp på rf.se. De flesta förslag väcker ingen särskild medial uppmärksamhet, men desto större intresse inom idrotten. Egentligen är det väl bara frågan om rösträttsregeln för idrotts-AB, i dagligt tal kallad "51%-regeln" som debatterats i någon vidare krets utanför idrottsrörelsen. De flesta förslagen bedömer jag vara väl processade inom idrotten, men det betyder ju inte med självklarhet att man för den skull är överens med vad RS tycker. Stämman bestämmer, och om några veckor vet vi!

Inte någon kan ha undgått Patrik Sjöbergs berättelse om de sexuella övergrepp han utsattes för som barn och i tidiga tonår, som blev känd i onsdags. Ingen kan heller vara oberörd av den berättelse som händelser som han dessutom inte varit ensam om att ha upplevt. Frågan om hur övergreppen kunde pågå under flera års tid, med flera barn och med - så här i efterhand -  flera tecken på tränarens onormala förhållningssätt till unga pojkar, är vi förstås många som ställer.

Det vi, RF, försökt göra under de senaste dagarna är att informera om det stöd som vi tillsammans med SF och DF kan ge föreningar och enskilda ledare. Det handlar om förebyggande arbete, vad man gör om man misstänker något men inte alls är säker, och vad man gör om man faktiskt upptäckt övergrepp. Riksidrottsstyrelsen antog på sitt sammanträde den 7-8 mars i år en förstärkt policy mot sexuella övergrepp, en policy som egentligen är mer av en vägledning med såväl fakta som råd och rekommendationer.

I anslutning till policyn aktualiserade vi åter frågan om möjlighet till begränsat utdrag ur belastningsregistret, en fråga som vi första gången ställde hösten 2008. Då var svaret att en utredning pågick, och att man (justitiedepartementet) ville avvakta denna. Några missuppfattningar har nu uppstått angående vad vi egentligen vill, så nu passar jag på att förtydliga: Vi vill att föreningar får möjlighet att be sina ledare visa upp ett begränsat utdrag ur belastningsregistret på samma sätt som är möjligt för anställda inom barnomsorg, förskola mm (visar om någon är dömd för sexualbrott och vissa, grövre våldsbrott). Vår avsikt är inte att göra detta obligatoriskt för föreningarna, och inte heller att föreningen på något sätt ska administrera och hantera utdragen - utan det är personen själv som begär ut utdraget, visar upp det och sedan behåller det.

Är då begränsade registerutdrag lösningen på detta vidriga problem? Nej, naturligtvis är de inte den enda lösningen - bl a för att det ju endast skulle fånga upp redan dömda personer. Samma förebyggande arbete behöver göras ändå. Men det skulle vara ett komplement till allt annat arbete, och vi vill öppna för den möjligheten. Tekniken finns ju redan, och används.

En policy och en vägledning då? En del personer raljerar alltid över policydokument oavsett fråga, har jag märkt. Vi har aldrig påstått, och ingen tror väl, att en policy i sig löser problem. Jobbet måste ju fortfarande göras. Men den ska vara ett stöd i en svår situation, en ledstång och en hjälp till handling på ett så bra och korrekt sätt som möjligt.

Vad vi också gör för att hjälpa föreningar att motverka övergrepp, och som stöd när övergrepp trots allt har skett, är ett antal saker. Utbildningsmaterial, förstärkt fokus på barnrättsperspektivet i all verksamhet, ett samarbete med Rädda Barnen om en telefonlinje som öppnar i höst mm. Men självklart kan vi göra mer, och vi kan aldrig tro att vi är "färdiga" och att vi gjort allt vi kan. Kanske är det viktigaste av allt att skapa ett klimat i föreningen, laget eller träningsgruppen där alla vågar berätta om de är rädda, ledsna eller har råkat ut för något oavsett vad det gäller. Och det är vi vuxna som har ansvaret för att åstadkomma en sådan trygghet!

Inom idrotten finns över 650 000 ledare. Långt ifrån alla är tränare för barn och ungdomar förstås, men de gör alla - direkt eller indirekt - ett fantastiskt arbete för en god fritidsmiljö för barn och ungdomar. Många gånger helt utan ersättning, ja förmodligen dessutom med direkta kostnader för att göra detta. De är fantastiska! MEN, det finns också störda individer som vi alla måste hjälpas åt att upptäcka i tid så att barnen skyddas. Och vi vuxna får inte vara rädda att ta tag i frågor och problem på ett tidigt stadium, det är vår skyldighet. Mitt råd till alla ledare, eller föräldrar, som känner en osäkerhet över vad man ska göra är: ta hjälp, för det finns hjälp att få!

Skriv en kommentar!

1 kommentar

Få kan ha missat att den svenska regeringen i onsdags kväll fick beskedet från EU-kommissionen att deras ansökan om beloppsgräns för att ideella föreningar ska behöva redovisa moms avslagits. Vad det handlar om är att regeringen för någon månad sedan lämnade in en ansökan om att ideella föreningar med en momspliktig omsättning på under 1 miljon kronor ska undantas från att redovisa moms.

Jag kan inte bedöma om avslaget i sig (alltså i sakfrågan) var troligt eller ej - men vad som däremot överraskade de flesta var att besluet kom så snabbt, och att det var så definitivt. Ingen diskussion om nivån på beloppet alltså, utan ett rent nej på principiella grunder.

Beskedet fick vi vid ett snabbinkallat möte, följt av en presskonferens, på Finansdepartementet igår förmiddag.  "Vi" i det här sammanhanget var förutom idrotten även Civos, Frälsningsarmen, insamlingsorganisationernas FRII och någon till. Och även om beskedet i sig oroar, för det gör det sannerligen, så kändes det ändå väldigt positivt med finansministerns synnerligen tydliga ställningstagande för att stå emot EU i denna fråga. Det gick inte att ta miste på Anders Borgs engagemang och frustrationen över EU-kommissionens ovilja att förstå hur vårt föreningsliv ser ut och fungerar.

RF har jobbat med "momsfrågan" sedan hösten 2009, och ni som har följt vårt arbete vet att vår önskan hela tiden varit att regeringen just skulle "ta fighten med Bryssel" - och det är ju precis det den gör nu! Det är bara att erkänna att det känns otroligt skönt.

Vad händer nu då, kan man fråga sig? Jo regeringen kommer att kontakta sina kollegor i några andra europeiska länder, framförallt Finland (som befinner sig i nästan exakt samma läge som Sverige), Danmark, Holland och Österrike. Från RFs sida intensifierar vi det arbete som redan påbörjats, och det handlar egentligen om två spår: Dels påverkansarbete, inte minst genom vår kvinna i Bryssel Helena Carlsson, men också genom våra kontakter med de andra berörda nordiska riksidrottsförbunden. Och dels genom att ge hela idrottsrörelsen så mycket stöd och inspiration som möjligt att skriva till EU-kommissionen.

Loppet är nämligen inte kört. Och vi vet att EUs kommissionärer är känsliga för påtryckningar - så det gäller att så många det bara går skriver till kommissionären. På rf.se hittar du information om hur du enklast gör.

Så här ett drygt dygn efter gårdagens möte på finansdepartementet är det bara att konstatera att frågan fått ett enormt medialt genomslag. Jag är verkligen glad över det, för det gör att fler blir arga och vill engagera dig för föreningarnas skull. Dessutom är det så att samtliga riksdagspartier är helt överens om vikten av att ideella föreningar även fortsättningsvis undantas från momsredovisning, och det är också en stor styrka.

Skriv en kommentar!

0 kommentarer

En av de frågor (inför RF-stämman) som det skrivs och talas mest om offentligt är Idrotts-AB, eller närmare bestämt rösträttsbegränsningsregeln för dessa - i folkmun kallad "51%-regeln". Jag får ganska ofta frågor om Idrotts-AB, såväl från "idrottsfolk" som personer utanför idrottsrörelsen.

"Vad handlar frågan egentligen om?" Och: "Det där med idrotts-ab är väl inget nytt, idrottsföreningar har ju ägt bolag i alla tider." Dessa två är nog de vanligaste kommentarerna.

Om jag börjar med den sistnämnda så stämmer det förstås. Det är inget nytt (och det är ju för övrigt inte Idrotts-AB heller, den möjligheten har funnits i dryga tio år) att föreningar och förbund äger aktiebolag för olika syften. Ofta någon form av servicebolag. Vad som är specifikt för ett Idrotts-AB är att en förening (t ex en allsvensk fotbollsförening) kan upplåta sin plats i seriesystemet till ett Idrotts-AB under vissa förutsättningar.

Vilka dessa förutsättningar exakt är kan du läsa mer om på www.rf.se, men i stora drag så handlar det om att föreningen måste inneha rösträttsmajoriteten (alltså minst 51%) i bolaget, att bolaget måste följa SF:ets gällande tävlingsbestämmelser och bestraffningsregler, samt följa idrottens dopingreglemente.

I den offentliga debatten diskuteras idag en av dessa förutsättningar, "51%-regeln". Enkelt uttryckt framförs tre olika uppfattningar: att bibehålla regeln som den ser ut idag, att istället införa en "34%-regel" (utifrån att det krävs 2/3 majoritet för att göra förändringar i bolagsordningen, ett utredningsförslag från RF:s juridiska kommitté som RS sänt ut på remiss) eller att inte längre reglera detta alls i RFs stadgar, utan istället föra över regleringen till respektive SF.  I mycket stora drag menar de som vill lätta på rösträttsbegränsningen att det då ska bli lättare att få in kapital, och de som vill behålla begränsningen anser att idrotten annars skulle släppa ifrån sig för mycket inflytande över själva idrottsverksamheten.

Att backa tillbaka och titta på historiken brukar för det mesta ge en del perspektiv. Stadgeregleringen som möljigggjorde för Idrotts-AB beslöts på RF-stämman 1999, efter en utredning som kallades "Bolagiseringsutredningen" och som hade till uppgift att titta på just alternativa associationsformer till den ideella föreningen. Men syftet med den utredningens förslag var inte, som man kanske skulle kunna tro av debatten idag, primärt att ge bättre möjligheter att få in riskkapital. Huvudsyftet var istället att åstadkomma "en schysst bodelning mellan det ideella och det mer kommersiella".

Hur ser det då ut idag rent praktiskt? Sju SF har sedan starten infört möjligheten att inrätta Idrotts-AB i sina stadgar, och det finns ca 20-25 Idrotts-AB i idrottens seriesystem.

Hur kommer det att se ut "i morgon"? Ja det är förstås omöjligt att sia om, men förutsättningarna för Idrotts-AB kommer i alla fall RF-stämman att ta ställning till under Riksidrottsmötet i Uppsala i slutet av maj. Arbetet fram till dess ser ut så här: remisstiden har gått ut och Riksidrottsstyrelsen har två möten på sig att bearbeta allt inför stämman. Vi har möte nästa vecka, och därefter 10-11 april. Efter aprilsammanträdet kommer vi att kommunicera samtliga våra förslag till stämman som sedan tar eventuella beslut. Fram till dess kommer diskussionerna säkert att fortsätta!

Skriv en kommentar!

1 kommentar

Sitter på ett tåg, det gör jag för övrigt rätt ofta, på väg hem efter att ha varit med om invigningen av Rimnershallen i Uddevalla. Nu är det mörkt, men för bara någon timme sedan så njöt jag av det soliga och vackra vinter-Sverige.

Rimnershallen är en multihall med plats för friidrott, handboll, innebandy, gymnastik och mycket mer. Det är kommunen som byggt, efter flera års dialog och processande där idrottsrörelsen varit involverad. Idrottslyftets "tillgänglighetsdel" har bidragit till finansieringen.

Strax före kl 11, mer än en timme innan invigningen skulle börja, kom vi åkande i bil och fick syn på hallen invid vägen. Den var snyggt dekorerad med siluetter av atleter, och solen kastade sina strålar på fasaden. Snyggt, tänkte jag. Och sen såg jag den. Kön!

Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att det var 50 m kö för att få komma in och vara med om invigningen. Det såg nästan ut som ett biljettsläpp till en världsartists konsert - häftigt! 1500 personer kunde max få komma in, utöver några hundra medverkande i själva invigningsprogrammet. Det blev nästan fullt. Det känns verkligen som att denna multihall kommer att spela en stor roll - inte bara för själva idrottsutövandet, utan också som mötesplats och som utbyte mellan olika idrotter. Och det i sig tror jag är viktigt för att t ex behålla tonåringar längre. Verksamheten i hallen har varit igång ett litet tag, och redan berättas det om hur kompisar följer med och tittar på träningen - och kanske provar lite själv också. En riktig tillgång för idrottslivet, med andra ord!

Och apropå kommuners idrottsstöd. Jag skrev i förra bloggen om de planerade neddragningarna i Stockholm. Nu har ansvariga politiker backat, vilket naturligtvis måste applåderas. Det som vill till nu är en ordentlig kontakt mellan idrottsrörelsen om kommunen för att prata om hur man bäst utveckar idrotten i Stockholm.

I maj är det dags för Riksidrottsmöte och RF-stämma i Uppsala. Arbetet inför detta börjar nu bli alltmer konkret. På måndag går remisstiden ut för de fyra utredningar som varit ute hos SF och DF på remiss: SF-bidragsutredningen, "Anslutningsutredningen", utredningen om idrottens regionala organisation och förslaget om Idrotts-AB. Utan tvekan är det den sistnämnda som röner absolut mest uppmärksamhet medialt.

En del artiklar och krönikor om Idrotts-AB bygger på insatta skribenter som tagit reda på fakta och bildat sig en uppfattning utifrån det. Andra visar, måste jag säga, en alltför stor ytlighet och är ibland direkt okunniga. Frågan är inte enkel, och jag har verkligen respekt för att man kommer till olika slutsatser beroende på vilken utgångspunkt man har. Men visst måste man förvänta sig att de som tar till storsläggan åtminstone har besvärat sig om att någorlunda sätta sig in i saken. Det gäller för övrigt alla frågor, alltid!

Skriv en kommentar!

1 kommentar

Så kan nu Sverige, genom Svenska Handbollförbundets försorg och hårda arbete, lägga ännu ett lyckat mästerskapsarrangemang till handlingarna och historien. Visst, det blev i sista stund inte den medalj som vi alla hoppats på – men trots det ändå en sportsligt stark insats. Detta i kombination med damernas framgång i december, och junior-guldet tidigare under förra året gör att det måste kännas härligt för alla handbollsledare och handbollsfantaster!

Till det sportsliga måste vi också lägga det organisatoriska genomförandet. Flera spelorter har samverkat på ett utmärkt sätt och inramningen varit härlig. Och publiken… Den svenska idrottspubliken är känd som både kunnig och sportslig, vilket naturligtvis är kul. Men att notera är också hur olika nationer som ”i vanliga fall” inte har en helt okomplicerad relation till varandra här har hejat sida vid sida (fast på olika lag såklart). Uttrycket att ”idrotten förbrödrar” blir sådana gånger både konkret och påtagligt.

Efter ett framgångrikt mästerskapsarrangemang gäller det också för ett förbund att ta tillvara det ökade intresse som brukar uppstå för just den sporten. Det blir ett ”fönster” som behöver utnyttjas ganska snabbt. Hur framgångsrikt ett SF kan fånga upp intresset beror förstås på flera olika faktorer – vissa som man själv kan påverka, och andra som man inte alls styr över. Tillgång till anläggningar och stöd från samhället är ju exempel på sådant man inte styr över – men som är enormt viktigt.

Skriv en kommentar!

0 kommentarer

En av årets, i och för sig många, höjdpunkter är Svenska Idrottsgalan. Att få belöna och hylla våra svenska idrottsprestationer och idrottshjältar/-hjältinnor känns liksom långt in under huden. Nästan alltid är galan tredje måndagen i januari, så även i år.

Eftersnacket är också intressant. Det visar tydligt vilka olika saker vi gillar bäst och tar till hjärtat, nämligen. Årets reaktioner har varit väldigt positiva, men just med väldigt varierande favoritinslag. Mitt eget var.... att vi äntligen fick ge Ingemar Stenmark hederspriset! Jag är knappast unik i att ha Ingemar som min första idrottsidol, och mina första idrottsminnen handlar just om - ja ni vet det: att man rullade in TV:n som stod på en ranglig ställning in på lektionerna i skolan så att vi kunde titta när han åkte. Till det kommer att jag är uppvuxen med att när jag var liten och vaknade på helgerna så stod TV:n alltid på med skidåkning - och jag kan fortfarande höra Plex kommentera... Så hederspriset till Ingemar var stort!

Idrotsgalan är ett sätt att summera idrottsåret 2010, men naturligtvis inte komplett. Ett annat sätt är att summera guldmedaljer i VM, OS och Paralympics. Det gör vi varje år. 2010 års skörd ger 51 guldmedaljer - vilket innebär att fjolåret blev 2000-talets mest guldmedaljrika år! Hittills, är det väl bäst att tillägga. Hela listan på dem som bärgade gulden ser du på www.rf.se

Hur ska vi då göra för att fortsätta vara lika framgångsrika i svensk idrott? Ja, det arbetet pågår varje dag, året runt ute i klubbar och SF, och det finns stor kompetens där - och även hos RF, SOK och SPK (paralympiska kommittén) som ska stötta det jobbet.

Hur gör man då? Jag är inte den som har rätt kompetens att beskriva det - men så mycket kan jag säga att man INTE gör det genom att "sortera ut" barn (barnidrott pratar vi om t o m 12 års ålder) för tidigt. Det finns flera skäl till det. Ett är att alla barn faktiskt ska ha rätt att vara med inom idrotten, och att idrotten har också har andra syften utöver att vinna fler medaljer. Ett annat är att om man verkligen vill få fram elit - vad kan man då se redan hos ett barn som förutsäger framgång? Talang, kanske. Men det är ju så mycket mer som påverkar hur långt man når: träningsvilja, motivation, mental styrka och förmåga att hantera både med- och motgång o s v, o s v. Barn och ungdomar mognar dessutom olika snabbt - och att man i vissa idrotter ser en överrepresentation av personer födda under årets första sex månader betyder ju inte att alla talangfulla föds under januari-juni... Utan just att allt för många, medvetet eller omedvetet, sorterats ut för tidigt kanske bara för att de mognat sent.

Så den fråga vi måste ställa oss är knappast hur vi ska sortera ut "talanger" tidigare - utan hur många möjliga elitaktiva vi förlorat för att de aldrig fick chansen.

Skriv en kommentar!

0 kommentarer