Sverige är världsmästare i ishockey. Det var nog många som liksom jag gladdes i TV-fåtöljen när Tre Kronor gjorde tre riktigt bra matcher när det gällde som mest. Canada, Finland och Schweiz fick alla ge sig i finalspelet mot det tidigare utskällda svenska laget.
Och det är just det som fascinerar mig. Att det ska bli så totalt onyanserat när idrotten ska speglas. Efter lite skrala insatser i början av turneringen var laget inte värta ett skvatt. Och förbundskaptenen Per Mårts ska vi inte prata om. Någonstans läste jag till och med att han borde bytas ut under pågående VM-spel.
Sedan kommer bröderna Sedin. Sverige börjar vinna och hela laget är hjältar. Är man inte hjälte på planen är man hjälte för att man storsint lämnar över sin plats till en lagkamrat som den idiotförklarade Mårts bedömer vara bättre.
Mårts blir också hjälte. Det var genialt att låta Fredrik Pettersson lägga en straff. Det var genialt att matchs Sedinbröderna så hårt. Det var genialt att inte hamna i panik efter den dåliga inledningen. Plötsligt konstaterar överdrifternas mästare och Per Mårts största belackare, Niklas Wikegård, att Per Mårts och hans Kronor genomfört turningen alldeles lysande och han unnade verkligen den tidigare bespottade Mårts att stå där som mästarcoach. Snacka om att vara onyanserad. För mitt i segerglädjen, som även jag känner, ska man kanske ha lite distans till detta VM-guld.
På plats när Norrköping besegrade ÅFF diskuterades hockey-VM på läktarplats. Någon uttryckte det så här:
"Är det så konstigt att två av världens bästa hockeyspelare kan komma hem och dominera i en turnering som består av spelare som inte platsar i NHL, eller som blivit utslagna ur NHL:s slutspel för att de spelar i för dåliga lag"?
Med all respekt för en stor idrottsprestation så ska vi nog för att nyansera glädjeruset, vara klara över att hockey-VM, med några få undantag, inte spelas med världens bästa spelare.
/Kjell