Vi har bara världens bästa ishockeylandslag. I varje fall i kvällstidningarna. Innan turneringarna börjar.

Det självöverskattande Sverige har sina hovnarrar som krumbuktar sig i underdånighet inför kungligheterna från National Hockey League, en sammanslutning som innehåller både strålande stjärnor och stapplande halvpensionärer.

Den nyligen avslutade VM-turneringen med ryskt guld och svenskt halvfiasko – det kommer en ny nästa år och jag garanterar; allt kommer att vara glömt, Sverige kommer att vara världsmästare igen innan det drar igång – visade än en gång på en onyanserad övertro på NHL-spelare. Sverige valde att kalla sexton (16) av de tillgängliga transatlanterna, de ryska världsmästarna hade åtta (8), Finland, Tjeckien, Slovakien drygt en handfull. Det där med att kräva guld i USA, nja, den som kan sin ”Utvandrarna” vet att guld kan bli till sand.

Landslagsledningen tycks glömma att det är en samling uttröttade (82 grundseriematcher plus några i Stanley Cup) spelare som kommer hit. Besvikna eftersom de inte kunnat fullfölja sina drömmar i landet där de jobbar, sargade och utpumpade när luften gått ur ballongen. Jag kan inte befria mig från känslan av att det återigen – precis som i frågan om de sanslösa biljettpriserna – är ekonomiska intressen som ligger bakom. Publiken skall lockas av stjärnnamn, sponsorerna kittlas av NHL-spelare på plats, men svenska landslag – ishockey som fotboll – har alltid vunnit sina främsta framgångar tack vare stark organisation, finslipade system, uppoffrande arbete, kampvilja och goda förberedelser.

Här kommer den ene tröttare, utslagne kämpen efter den andre in i ett landslag som därmed ständigt måste förändras. Det är klart att de vill komma hem, vara med om några roliga dagar i Stockholm, träffa kompisar och spela i landslaget. Flera av dem hann ju knappast med det innan de tog anställning utomlands. Det kan inte kallas seriösa förberedelser. Är verkligen ishockeyn så enkel?

Jag tycker landslagsledningen underkänner hela sin sport, när de tror att det bara är att öppna grindarna och släppa in den ene förloraren efter den andra på en stor is, ändra förutsättningarna, göra om planerna, stuva om i femmorna. Det hade räckt med drygt en handfull transatlanter som kryddor i en redan färdigblandad gryta med svenskt kött från certifierade gårdar och närodlade rotfrukter ur den svenska hockeymyllan.

Jag lyssnade till en föreläsning av Per Mårts på Globe Hotel för drygt ett år sedan. Det lät så fint, så optimistiskt. Ungefär som fotbollens nytillträdde Eric Hamrén som åkte ner till Holland med sitt första landslag och försökte spela som Barcelona. Hamrén insåg snart sitt misstag att överskatta sin spelares individuella egenskaper i internationell jämförelse. Mårts har gått till verket med lite av samma blåögdhet, att Sverige inte bara skall vinna utan göra det vackert. Det har straffat sig.

Kontrasten till fotbollen bli tydlig i dessa dagar när spelare från Italien, Frankrike, Turkiet, Holland, England m fl strålar samman för att förbereda EM-slutspelet i Polen och Ukraina. En trupp uttagen. Inga trötta eftersläntare. Därför att fotbollen är homogent strukturerad och globalt organiserad medan hockeyn försöker leva dubbelliv under och utanför ett stort paraply. Det går dåligt. Men det är ändå märkligt, att NHL, som visat tydliga tecken på att vilja sprida sin kommers till Europa, inte varit mera samarbetsvillig för att jämka viljorna och ambitionerna och harmonierat ligor och spelterminer så, att man kunnat skapa VM-turneringar som verkligen gör skäl för namnet. I en internationellt så liten sport som ishockey borde det gå.