"Ibland gör till och med könsmaktsordningen bland barn mig djupt politiskt deprimerad."
FOTO: Scanpix
En Gnagare i 8-årsåldern tittar på min son och säger, med ett snett leende, precis innan matchstart:
– Är du tjej?
Folke har håret uppsatt i en tofs, och svarar, komplett överraskande, också för mig som står två meter därifrån:
– Ja, har du några problem med det, eller?!
Ibland gör till och med könsmaktsordningen bland barn mig djupt politiskt deprimerad.
En omgång tidigare har våra killar levererat samma typ av sneda leende inför en annan match:
– Kolla, dom har två tjejer i sitt lag, vi vinner lätt.
Är det tidernas backlash vi upplever – eller har verkligen ingen hänt de senaste 75 åren? Fan vet. Det var bland annat med detta som bakgrund som jag nyligen hamnade i ett praktgräl med TV4 om hur de ser på till exempel hockeyexperten Niklas Wikegårds machostil – är det mer eller är det mindre av just den varan som skall till…?
Hur påverkar det pojkar och flickor i 8-årsåldern som kollar in Hockey-VM?
"Det är väl kanske inte så farligt”, hör jag (alltför) många säga.
Jag är uppriktigt trött på denna allmänna flathet. Jag vill varken utradera det manliga eller kvinnliga (hur skulle det förresten kunna gå till?), däremot handlar det om att aktivt bekämpa en orättvis ordning, en struktur mellan pojkar och flickor som senare i livet leder till allt djupare permanenta klyftor, både politiska och sociala.
Om vi som vuxna kraftigt reagerar på att män och kvinnor har radikalt olika mycket betalt för samma jobb, ja då bör vi börja jobba där nere bland knattarna på femmannaplanen – och till exempel be TV4 byta ut kommentatorer som högt och ljudligt, mitt framför våra ungar, förmedlar en maktordning från förrförra seklet.