Ukraina-Sverige 2-1.
Erik Hamrén var inte klar. Han var inte mogen den stora uppgiften. Han tvivlade på sitt eget budskap, han fortsatte vara lika villrådig och famlande som han låtit sedan han tillträdde.
”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”…”Tyvärr är försvarsspel inte det här lagets allra bästa gren”. Olyckligtvis besannades orden i min förra krönika.
Jag har blivit så konfunderad över så mycket de här åren med Hamrén. Många ord, mycket pladder, lite substans. Skulle det visa sig.
Efter genrepet mot Serbien, efter ännu ett tillkortakommande i luftförsvaret, erkände han att ”vi har inte tränat på det.”
VI HAR INTE TRÄNAT PÅ DET!

Men, Herregud, det är försvarsspel man tränar på, anfallsspel kommer med självklarhet, instinkt, snabba fötter och kloka och modiga spelare. Modet kommer när alla litar på försvaret. Nu gjorde ingen det. Till och med Zlatan var defensiv mittfältare ibland.
Hamrén började med en självmordsexpedition till Holland, trodde uppenbarligen att Sverige kunde spela fotboll som Barcelona, gick på en stjärnsmäll och fick börja om på ruta ett. Nästan. Fortsättningen har blivit en mix mellan idéer, därmed osäkerhet, experiment, otrygghet och ett gistet försvarsbygge.
Den där kvalsegern i höstas mot ett Holland som inte hade någonting att spela för spädde uppenbarligen på självöverskattningen.

Och så begår han EM-premiär med att i sista stund frångå allt – det där nya som Zlatan prisar hela tiden - och skicka ut spelarna i byxor med både hängslen och livrem. Till och med Lagerbäck måste ha blivit upprörd.
Ett Ukraina, som inte ens var särskilt hotfullt, fick kommandot till skänks av handlingsförlamade svenskar, Hamréns order var en klar signal till försvaret, ”jag litar inte riktigt på er”, så han bestyckade det med ett par mittfältare och, ja, resten vet ni.

Ett helt projekt, förberett under två och ett halvt år, kapsejsade under de där fyrtiofem minuterna.
Nu läser jag ännu en bisarr förklaring av Hamrén. ”Det tog tre och ett halvt år innan spelet satte sig i Aalborg.”
Ja, det kan det kanske få ta i en klubb med långsiktiga ambitioner. Det finns kanske tränare lämpade för just den uppgiften.
Ett landslag kan inte byggas så. Ett landslag har inte tiden för sig, det måste kombineras av färdiga bitar, sammanfogade i ett enkelt pussel som alla begriper och behärskar. En förbundskapten sitter inte på en långbänk, han har sin upphöjda tron till låns i en ytterst begränsad tid och med krav på resultat oftast högst ett halvår efter att han tillträtt. Det ligger alltid ett mästerskap mindre än två år bort.
Och eftersom svenska förbundskaptener vanligtvis inte kan förlita sig på individuell förträfflighet på högsta europanivå på mer än några få fötter, måste andra faktorer till.

Hamrén tog ut fel spelare, misslyckades med att bygga ett försvar, övergav sin ursprungsidé och sände ut dubbla budskap; det svenska laget saknade en mittfältskonstruktör och kantspelare, räddhåga och tvivel fick råda. Hamrén har helt enkelt inte spelare till den fotboll han vill spela. Det är en verklighet han måste förhålla sig till istället för att leka spanjor i en drömvärld.
Ett lättsinnigt sätt att se på fotbollen och det jobb som skulle göras. Familjerna en trivseldag under förberedelserna på Gotland – OK. Men familjemys med tröstnappar efter förlust mot Ukraina – oproffsigt. Heder åt Zlatan som tog avstånd från tramset. Vem faen har med familjen på jobbet när de svåraste projekten skall genomföras?

Det luktade Olle Nordin lång väg och en bisarr afton i Ligurien 1990, mitt under brinnande VM-gruppspel, familjefest med stoj och glam och mera erotik än taktik, en Lasse Brandeby som förgäves letade efter Kurt Olsson-rösten vid sitt blädderblock, en nykär förbundskapten i trånsjuk tätatät medan Björn Afzelius sjöng ”Allting kan gå itu…”
Ja, allt gick itu, ett helt landslag sprack på mitten, ungefär som nu. Och då som nu med en kapten i kostym och väst och ett utanpåverk som bländade så, att det mörka, outklarade inte märktes förrän det var för sent.