Den 27 juli tändes den olympiska elden i London. För de moderna sommarspelen var det 30:e gången. Varje svensk OS-fantasts hjärta bultar lite extra i år, av nostalgiska skäl. Det var 100 år sedan spelen hölls i Stockholm och under året har detta uppmärksammats med olika arrangemang, bland annat ett jubileumsmaraton.
Engagemanget som har visats både från arrangörer och från alla som har deltagit i jubileumsmaran visar på den genomslagskraft idrotten har. Tävlingarna och händelserna lever kvar genom generationerna och betyder något. Exakt vad är svårt att säga, kanske ger de en känsla av samhörighet och identitet, eller helt enkelt en fascination för tävlingen och idrottsprestationen, oavsett vilket år den genomfördes. Det vi minns bäst är dock inte alltid guldmedaljen och vinsten.
Japanen som försvann
Kanske är den mest folkkära historien från OS 1912 den om japanen som försvann. Shizo Kanaguri. Kanaguri, som för övrigt räknas som ”Japanska maratonlöpningens fader”, försvann ju inte utan hade brutit i värmen och blivit bjuden på kaffe, hallonsaft och bullar hos den vänliga familjen Petré. Det inte många som i samma andetag kan komma på vem som vann, vilket var sydafrikanen Kennedy Kane McArthur, eller ens vem som blev bäste svensk, Sigge Jacobsson.
Publikintresset för maratonloppet var stort 1912. Det var den grenen som drog allra flest åskådare, så pass att man sålde slut på entrébiljetter. Då, 1912, deltog 69 löpare. Nu, 2012, hade 10 500 löpare anmält sig och fler kunde man inte ta emot.
En organisatorisk utmaning
Vi på rf.se har pratat med Lasse Hagström som var projektledare för jubileumsmaran hur det var att arrangera ett lopp av det här slaget och vad den stora skillnaden mellan då och nu var.
- När man börjar arrangera ett lopp gör man det i liten skala och så får det växa efter hand. Man kan rätta till och justera för varje år. I detta lopp var det 10 500 deltagare på en gång. Det var alltså tvunget att bli rätt från början. Vi ville vara så nära 1912 som möjligt, men då startade 69 löpare, nu skulle alltså 10 500 starta.
- Strax före jul ställde 500 löpare från Team Stockholm Marathon upp och gjorde en provstart för att vi kulle kunna se tidsomfattningen på flödet in och ut ur Stadion. Utifrån det beslöt vi oss för fem startgrupper med 2 000 löpare i varje grupp och ungefär 10 minuters mellanrum mellan grupperna. En annan utmaning var ju att banan inte såg ut som den gör i dag. Marathonbanor i allmänhet är idag ”rundbanor”. Förr vände man alltid efter halva vägen och sprang sedan samma väg tillbaka. Nu var det alltså viktigt att försöka planera så att mötena inte kom för tidigt på olämpliga ställen. Det fungerade bra. Första startgrupp stack iväg exakt 13.48. Sedan var det starter var tionde minut fram till 14.28.
- Hela Jubileumsmarathon gick så nära originalbanan som möjligt. Bland annat ligger nu Sollentuna centrum på gamla Sollentunavägen, så där fick man ta sig runt, men över hälften gick exakt på originalbanan. Varje korsning och gatsträcka fick kontrolleras och i många fall kompromissas med kommunerna och trafikverket. Sådant som kollektivtrafik, trafik till äldreboende med mera skulle funka. Allt gick att lösa men man fick ta fram kartskisser och detaljplanera. Bland annat byggde vi sju trafikslussar. 1912 stängde man av trafiken och bötesbeloppet för otillåten trafik uppgick till 200 kronor. En enorm summa på den tiden.
Även 1912 hade man en ganska stor organisation som stod inför andra problem. Bland annat fick man vattna banan eftersom det var så torrt och varmt, och man fick baxa bort alla stenar.
Upplevelsen i centrum
Arrangemanget hade inte varit möjligt om det inte vore för alla volontärer som ställde upp. Cirka 1500 funktionärer bemannade vätskestationer, hjälpte folk tillrätta och hade visningar på Stockholm Stadion bland annat. Många kom förstås från arrangerande föreningarna Hässelby SK och Spårvägen FK, men det stora flertalet, över 1000 personer, var volontärer eller kom från andra föreningar. Den sykunnige kunde även printa ut mönster från arrangemangets hemsida, och sy funktionärskläder som passade in i tidsepoken. Lasse, det verkar ha varit en riktig folkfest?
- Ja verkligen, här var fokus mycket mer på upplevelsen och än på tävlingen, berättar Lasse.
Precis som då 1912 bjöd familjen Petrés ättlingar, nu 2012, på hallonsaft i sin trädgård. Shizo Kanaguris barnbarns barn, Yoshiaki Kurado, sprang Jubileumsmarathon med samma startnummer som sin förfader, 822. Detta om något visar på att idrottens historier fortsätter att fascinera oss genom årtionden och generationer.
På Riksidrottsmuseet kan man se mer om 100-års jubileet i utställningen Den femte olympiaden, www.riksidrottsmuseet.se