Med idrottsintresserade föräldrar blev det tidigt självklart att lilla Robert skulle få prova på allt han hade lust till. Familjen bodde i Malmberget, i Gällivare, så det blev många åkturer till skidträningen i mammas bil. Pappa tränade hockeylaget. Utöver det hann Robert med fotboll, handboll och brottning.

– Det var fullt ös hela tiden! Mina föräldrar har betytt så mycket, de har alltid stöttat mig och de gav mig tidigt en positiv bild av idrott.

Det var i 13-årsåldern som hockeyn och det alpina, sporterna han valt att satsa på, började krocka på allvar. Då valde Robert hockeyn. Kanske inte för att det var roligare, men alla kompisar fanns i laget. Det var mindre ensamt, förklarar han. Nu kom också tränaren Per Karlsson till laget, med en stil som Robert än i dag inspireras av.

– Han gav alla mycket tid, och lyssnade. Även om det var ett lagspel så såg han alla som individer. Alla kände sig sedda. Han gjorde stort intryck på kort tid.

Robert satsade allt på hockeyn och gick hockeygymnasiet i Malmberget.
Sista året på gymnasiet blev Robert för första gången tvungen att ta en paus från idrotten. Allt gick snabbt. En hård tackling i ryggen. Robert åkte med huvudet före in i sargen, huvudet bröts framåt och det blev en knäckeffekt i nacken.

– När jag låg på isen kunde jag inte röra armarna. Tiden gick långsamt. Efter någon minut kunde jag röra mig igen.

Robert hade fått en fraktur på sjunde halskotan och fick stanna hemma åtta månader.

– Det blev starten på en förändring när det gällde mina tankar kring idrott.

När Robert gick igenom sin rehabilitering väcktes en nyfikenhet kring att få veta mera. Om träning, prestationsutveckling, kost och skadeförebyggande. När nästa säsong startade stod han på isen, men lusten saknades. Ytterligare en skada, där han var nära att tappa synen, sänkte motivationen ytterligare.  Det blev slutet på hockeykarriären. Efter gymnasiet och några ströjobb började Robert läsa alltmer litteratur om kost och träningsmetodik.

– Jag var som en dammsugare. Läste allt jag kom över.

Men trots det starka intresset så gjorde han ett strategiskt framtidsval. Han började läsa juridik i Uppsala. Det var inte vad hjärtat ville, men det var vad hjärnan trodde var bäst för framtiden.

– Men så fort jag fick en ledig stund hjälpte jag folk med deras träning och kost vid sidan om. Jag kände mer och mer att det var i idrotten jag hörde hemma. Det gick inte att blunda för det längre.

Så valet blev enkelt. Juridiken fick stå tillbaka för studier i idrottsmedicin och coachning vid Umeå universitet. Det blev fyra års studier. Men redan innan magisteruppstatsen var färdigskriven kom ett jobberbjudande. Skidlandslaget undrade om Robert ville komma på intervju, en fystränare saknades. I dag har han jobbat ett år, och studierna är färdiga. Men kunskapstörsten har han kvar.

– Helt färdig kommer jag aldrig att bli. Jag vill förkovra mig i det senaste nu när jag jobbar på den här nivån. Jag vill hela tiden fortsätta att utvecklas.

Han älskar sitt jobb och talar varmt om de idrottare han jobbar med. Han beskriver dem som drivna, målmedvetna och ödmjuka.

– Min dröm är att få dem jag tränar att uppnå sina mål. De är ju bland världens bästa, och jag vill hjälpa dem på vägen.


Läs mer om idrottsledare och idrottsledarskap i senaste numret av tidningen Svensk Idrott