Riksidrottsförbundet

Min första motståndare i en tävling var vår katt. Arrangör var min storebror. Arenan hade vaga likheter med Globen. Det var hallen i vårt hem och året var 1943. Andra världskriget pågick. Men hemma hos oss hade vi en minst lika viktig uppgift att lösa: Vem var snabbast? Katten eller jag?

Avståndet var knappt 12 meter. Min bror höll katten i bakbenen medan jag intog den sedvanliga sprinter-startställningen. Han räknade till tre och släppte i väg oss.

Det var definitivt en fördel att tävla mot någon som inte var medveten om det.  Katten flög iväg innan jag ens hade hunnit komma upp, men hon gick inte i mål utan smet ut genom den öppna dörren.

Jag vann varje gång. Jag fick smak för att tävla och för att koras som segrare.

Det är naivt att i den gamle baronens de Coubertins anda påstå att det ädla är att delta i tävlingen och nöja sig med det. En tävling utan vinnare och förlorare är överhuvudtaget inte en tävling. Att låtsas att det handlar om något annat är inte att rekommendera. Det skapar bara falska förväntningar, inte minst hos de yngre.

Det är givetvis en källa till besvikelse och sorg att man t.ex. inte blir uttagen till kvarterets fotbollslag. Ännu idag förnimmer jag den outhärdliga spänningen när kvarterets lag skulle utses. Då hade vi flyttat till Athen och kriget var över. Jag var elva år. Landet låg i ruiner. Första världskriget, och sedan inbördeskriget, hade lett till en massiv förstörelse och massiv emigration inom landet. Horder av föräldraslösa barn försökte överleva i storstäderna som guds fåglar. De åt vad de hittade här eller där. De sov i övergivna hus eller i öde tomter.

I mitt kvarter bodde de just i ett övergivet ruckel. De var jämt hungriga. De var taniga, oroliga, rädda och modiga på en gång. Dessutom kunde de spela fotboll. Laget som skulle möta dem utsågs av min äldre bror.

Vi, kvarterets pojkar, stod framför honom, nästan i givakt och väntade darrande på hans dom. Du och du och du, men inte du. Något bittrare fanns inte. Men vad skulle han göra? Skulle han idka välgörenhet?

Kvarterets ära skulle fläckas för evigt om vi förlorade mot de barfota skoputsarna, som vi kallade motståndarna, eftersom att putsa skor var deras vanligaste sysselsättning.

Det var precis vad vi gjorde och brodern förlorade tränaruppdraget och jag lever ännu med skammen att ha missat en straff, trots min ”välsignade” vänsterfot.

Därför är det inte önskvärt med så kallade elitsatsningar. Dessa förvaltas av de vuxna och deras ambitioner. Det är barnet själv som ska välja och man ska vänta tills barnet kan välja mellan lek och tävling. Att idrotta är en sak. Att vara en idrottsman är något annat.